"Jag är fast i ett destruktivt förhållande!"
Så här skriver signaturen ”Tröstlös” till MåBra:s sexolog Annica Frithiof:
Fråga: ”I min senaste relation blev jag dåligt behandlad och utnyttjad av min man. Detta har resulterat i ilska och bitterhet och jag har svårt att hitta tillbaka till mitt forna jag. Trots att mitt ex behandlade mig illa vill jag få tillbaka honom! Jag förlåter och försöker igen trots att han har gått över alla gränser. Jag vet ju så väl att mitt psyke inte klarar av en relation med honom, ändå kan jag inte gå vidare. Jag har inte haft dåligt självförtroende tidigare men nu märker jag att jag inte kan styra mina känslor längre. Hur kommer jag loss?”
/”Tröstlös”
Svar: Det låter verkligen som att du fastnat i ett känslomässigt fängelse. Du sitter fast och förmår inte komma loss. Vad är det som gör att man stannar i en destruktiv relation trots att man vet att det är fel?
Många gånger handlar det om att man på vägen förlorat sin självaktning och sitt eget värde som person. Man kan vara känslomässigt beroende av en person som man inte längre håller av. Känslan av att vara värdelös, att inte duga bidrar till att man stannar kvar, på ett omedvetet plan tycker man att man inte förtjänar bättre än det man har. Bättre att ha någonting än ingenting alls.
Det låter som att du inte längre hoppas utan inser att du borde lämna relationen och det är absolut ett steg i rätt riktning. Vissa tar stora kliv och lämnar med kort varsel när de väl bestämt sig medan andra låter separationen bli en process. Det kan handla om att man förbereder sig för en tillvaro utan partnern både praktiskt och känslomässigt. Detta blir mera ett sätt att rikta energin mot sig själv och det nya livet istället för att fokusera på relationen. Vilken variant man än väljer så måste man bereda sig på att det handlar om ett sorgearbete som kräver tid och ett inre engagemang. Några genvägar finns inte. Flera behöver professionell hjälp för att bland annat kunna arbeta med att hitta sitt eget värde som person och bygga en trygg bas att stå på.
Du berättar inte så mycket om dig själv och din historia, därför blir mitt svar mera som en generell diskussion. Hoppas att du till viss del kan känna igen dig och få inspiration till förändring.
/Annica