Annons

Annons

Isabelle, 23: Jag försökte ta mitt liv

Den 21 mars 2008 la sig Isabelle i en snödriva för att frysa ihjäl. Men hon dog inte. Något hon är enormt tacksam för i dag.

I dag är Isabelle glad att hon lever.

I dag är Isabelle glad att hon lever.

Varför tedde sig döden som den enda utvägen? Vilka händelser, tankar och känslor ledde fram till självmordsförsöket? Med de här frågorna i huvudet träffar jag Isabelle, 23 år, i Halmstad där hon bor.

Annons

– I dag är jag enormt tacksam över att jag inte dog. Hur mörkt livet än ter sig kan det bli bättre. Det är verkligen något jag lärt mig den hårda vägen, säger Isabelle.

Gilla MåBra på Facebook

Sista året i gymnasiet ramlade hon ner i en depression. Hon kände sig stressad och orolig inför framtiden. Vad skulle det bli av henne? Vad skulle hon jobba med?

– Jag förstod inte alls varför jag kände mig så ledsen. Låg ofta hemma på soffan och tittade på tv och tröståt. Och jag hade svårt att komma i väg till skolan om morgnarna.

När vårterminen var slut började Isabelle fundera på att resa bort ett tag. Då skulle hon säkert komma på vad hon ville göra med sitt liv. Så hon satte på sig backpacker-ryggsäcken och drog i väg till Thailand.

– Jag tänkte att meditation ju måste vara bra om man ville hitta sig själv, så jag åkte till Chiang Mai i norra Thailand. Där skulle de bästa meditationscentren finnas.

Isabelle ”checkade in” på ett buddistiskt tempel, tillsammans med flera andra västerlänningar. I en månad skulle hon bo där och meditera. Under tiden fick hon inte ha kontakt med någon eller något utanför templet.

”Du behöver inte äta antidepressiv medicin längre, sa han”

Isabelle åt antidepressiv medicin sedan en tid tillbaka. Men munken hon mötte vid ”incheckningen” sa att hon kunde sluta med den nu.

– Du behöver den inte längre, sa han. Och jag litade på honom.

Isabelle mediterade i stort sett hela sin vakna tid, sov fyra timmar per natt, och åt nästan ingenting.

– Jag kände mig enormt avslappnad, som en trasdocka. Var lös i lederna och svävade liksom som på moln när jag gick.

När månaden i templet var över kunde hon inte sova mer än fem timmar per natt, sedan låg hon vaken och grubblade. Och hon började få allt märkligare tankar.

En dag, under en kort intensiv minut, hörde Isabelle röster inom sig.

– De sa att det var bra att jag äntligen hittat dem. Och att de var min riktiga familj, som väntade på mig på solen. Det var nämligen där jag kom ifrån.

Isabelle var övertygad om att hon hade superkrafter, eftersom hon var en rymdvarelse kamouflerad till människa.

– En dag till exempel när jag skulle gå över gatan och bilarna stannade trodde jag att det var mina övernaturliga krafter som stoppat trafiken. Och jag kunde tolka in dolda koder i sådant folk sa, att det var ett hemligt språk oss rymdvarelser emellan.

”Jag var ute ur min bubbla”

Isabelle visste inom sig att det inte var normalt att tänka så här, men hon hittade på en mängd förklaringar med hjälp av till exempel kvantfysikens strängteori om parallella världar. Till slut verkade allt ganska logiskt.

– En dag drabbades jag av en intensiv huvudvärk. När värken inte hade gett med sig på flera dagar gick jag till doktorn.

Isabelle berättade om meditationsretreaten, sömnproblemen och huvudvärken som bara blev värre och värre.

Hon fick med sig sömntabletter hem – och föll in i en drömlös sömn till långt inpå förmiddagen nästa dag.

När hon vaknade hade hon fått tillbaka sitt gamla jag igen.

– Jag var ute ur min bubbla, och kunde med skrämmande klarhet se hur oförnuftigt jag tänkt. Jag var väldigt lättad över att ha tagit mig igenom det.

”Jag blev alltmer övertygad om att jag höll på att bli schizofren”

Men nu hade en ny tanke kommit: Rädslan för att allt skulle komma tillbaka – rösterna, de konstiga tankarna om att hon var en rymdvarelse från solen…

– Galenskapen skulle slå till igen, det var jag säker på. Jag blev alltmer övertygad om att jag skulle bli schizofren, att det låg latent och bara väntade på att bryta ut. Jag berättade inte för någon, för jag var rädd att bli inlåst på någon sluten psykiatrisk klinik…

Att det var en psykos hon drabbats av – en psykos orsakad av extrem sömn- och matbrist och psykisk ansträngning från meditationen – hade hon ingen aning om.

– Hade jag vetat att min kropp reagerat normalt efter omständigheterna hade jag inte haft ett självmordsförsök i bagaget i dag.

Så kom Isabelle hem till Sverige. Hon bestämde sig för att plugga psykologi i Skövde.

– I början trivdes jag bra, men efter ett tag kom stressen tillbaka. Den som jag kände innan jag åkte till Thailand.

Samtidigt var hon nu dessutom livrädd för att bli psykiskt sjuk.

– Jag satt hemma i lägenheten och tittade på tv. Kände mig så misslyckad och ensam. Vad skulle jag göra med mitt liv? Och var det någon idé att kämpa på med utbildningar? Jag skulle ju ändå bli schizofren så småningom.

”Så här kan jag inte hålla på, tänkte jag”

Isabelle åt stora mängder godis, chips och glass för att dämpa ångesten, stressen och rastlösheten. Men sötsakerna var dyra.

– Så här kan jag inte hålla på, tänkte jag. Räknade ut att mina sparpengar skulle räcka i ytterligare åtta månader. Sedan skulle de vara slut. Och vad skulle hända sedan? Skulle jag komma hem med 30 kilos övervikt, omtöcknad av allt socker… Socialen kanske skulle fixa en lägenhet åt mig, tills sjukdomen bröt ut.

Så slog det henne att döden kanske var den bästa lösningen. Hon skulle ju ändå sluta på en psykiatrisk anstalt, utstött av familj och vänner. Varför inte slippa en långsam och utdragen död? Dog hon nu skulle syskonen få lite pengar efter henne också, det skulle i alla fall räcka till en solsemester utomlands så att de kunde börja bearbeta sorgen i en bra miljö…

Isabelle grubblade mycket på var hon skulle hamna efter döden. Största skräckscenariot var att tvingas spendera en evighet i ett tomt svart hål. Isabelle hade nämligen hört att dödsögonblicket är avgörande för vad som händer sedan.

Kanske kunde hon lindra det hela genom att lyssna på sin favoritmusik medan hon dog?

– Då skulle jag kanske kunna dö med en positiv känsla inom mig och öka chansen att komma till en bra plats.

”Jag kom fram till att det bästa var att frysa ihjäl, både för mig och för min familj”

Den 21 mars 2008 laddade Isabelle sin gamla cd-freestyle med Mariah Carey, Absolute Christmas och Sound of music och packade en ryggsäck med sprit, Ipren, Panodil och antidepressiv medicin, som hon lyckats fått utskrivet några dagar tidigare.

– Jag kom fram till att det bästa var att frysa ihjäl, både för mig och för min familj. De skulle inte behöva se blod och jag skulle inte behöva känna något när jag dog.

Isabelle hade städat lägenheten, ingen skulle behöva plocka undan efter henne. Hon valde mammans sambos lantställe utanför Halmstad som den bästa platsen för självmordet.

– Jag ville inte att de skulle behöva åka ända till Skövde för att hitta mig.

Hon tog en lätt sommarjacka på sig, för ju mindre kläder hon hade, desto snabbare skulle hon frysa ihjäl.

För att kunna genomföra resan bagatelliserade Isabelle vad hon skulle göra.

– Jag försökte se det som ett äventyr, att det skulle bli spännande att få se vad som händer efter döden. Tillät mig inte att tveka, utan påminde mig själv om att det inte fanns något annat val.

”Jag fjärmade mig från alla känslor”

När hon klivit av bussen, och gick på den frusna marken den sista biten fram till lantstället, ringde Isabelles mamma på mobilen.

– Jag fjärmade mig från alla känslor som vällde fram när jag hörde hennes röst. Sa att allt bara var bra. Var noga med att inte antyda var jag var för att hon inte skulle behöva klandra sig sedan, för att hon borde ha anat något.

Isabelle satte sig på yttertrappan till huset. Det började skymma och kölden bet sig in under skinnet. Hon började dricka av spriten medan hon skrev avskedsbrev till föräldrarna och syskonen: ”Jag älskar er, förlåt att jag utsätter er för detta.” Hon började känna sig allt dimmigare, ruset mildrade den skarpa kölden.

Isabelle svalde tabletterna, satte på cd-spelaren och la sig till rätta i snön. Hon hade noga sett ut en plats, så att inte grannen som bodde 20 meter därifrån skulle se något.

– Jag var så ledsen för att det skulle behöva bli så här. Men efter ett tag torkade jag tårarna. För nu var det allvar. När jag drog mitt sista andetag skulle mitt sinnestillstånd vara så harmoniskt som möjligt. Jag lyssnade på musiken och tänkte på lyckliga stunder jag haft i mitt liv. Allt för att öka chanserna till en bra tillvaro efter livet.

Sedan somnade Isabelle.

– Jag har ingen aning om hur länge jag var medvetslös, vet bara att jag vaknade upp av att jag kräktes.

”Jävla skit, var det första jag tänkte”

Kroppen var alldeles bortdomnad och skakade häftigt.

– Jäkla skit! Var det första jag tänkte. Jag ville ligga kvar, förr eller senare skulle jag väl somna igen. Men det gick inte. Jag var så nerkyld att jag inte stod ut. Min kropp tvingade mig att ställa mig upp, men benen bar mig knappt.

Isabelle kröp, linkade och drog sig fram på marken bort till grannhuset, som var nedsläckt. När hon bankade på dörren stack den gamla mannen som bodde där nyvaket ut huvudet genom sovrumsfönstret.

­­– Han undrade förstås vad jag gjorde där mitt i natten. Jag fick ur mig något om att jag inte hittade nyckeln till huset, och blev insläppt i hans varma trygga kök. Trots att jag hade kräkts upp det mesta var jag groggy av tabletterna och spriten, fick skärpa mig rejält för att verka normal.

”Jag hade längtat efter att bli omhändertagen”

Känslan av att inte vara ensam var enormt skön för Isabelle. Mannen tände i vedspisen, tog fram sina varma rejäla skogsarbetarkläder som han hjälpte henne att klä på sig, och gjorde i ordning te och hönökaka med skinka. Han såg att delar av Isabelles ben och händer var alldeles blå.

­– Han måste ha anat vad jag hade försökt göra, men sa inget och det var väldigt skönt. Just då ville jag bara bli varm igen.

Isabelle fick sedan lägga sig i soffan i vardagsrummet, och somnade omedelbart.

– Han stoppade om mig med en massa filtar, och det kändes så tryggt. Jag hade längtat så länge efter att bli omhändertagen…

Nästa morgon mådde Isabelle fruktansvärt illa, saknade känsel i underbenen och fötterna och hade köldblåsor på fingrarna. Men det viktiga var att hon levde.

– Redan då började jag känna en försiktig glädje över att jag inte lyckats ta mitt liv.

Läs hela intervjun i MåBra nummer 8, 2009

Av Anna Carsall
Foto Annie Anderberg

Läs mer: Experten: Våga be om hjälp


Dela
Tweeta
Maila
artiklar | recept
Hälsoverktyg
Stressa mindre
Kaloritabell
Motionstabell
Räkna ut ditt BMI
Räkna ut ditt kaloribehov
Räkna ut din midja / höftkvot
Ner i vikt - tjänster
Onlinekurser för nya vanor
Veckans meny
Nyhetsbrev
Annons

Annons

Annons


Annons



Annons

Nytt från MåBra Mamma

Laddar nästa sida…