Isabella Löwengrip: Jag tänker inte vara rädd längre

Isabella Löwengrip drevs länge av en stark revanschkänsla, att bli framgångsrik och kunna visa upp det för dem som försökt trycka ner henne. Från början var det en ren överlevnadsstrategi.

– Jag fick ofta höra glåpord efter mig i skolan, att jag var smutsig och äcklig. Troligtvis var det min svåra akne, som jag fick när jag var tolv, som triggade i gång det där. Det är tufft att som ung tjej få höra att man är ful och frånstötande, dag efter dag. Och jag blev helt fixerad. Tänkte jämt på om aknen syntes mycket, och provade alla krämer som fanns, men inget hjälpte.

Isabella tror också att många provocerades av att hon inte riktigt var som de, att hon tog mycket plats, ifrågasatte på lektionerna och ville diskutera.

– Jag stack ut, och det var som att det gjorde folk aggressiva. Kunde de inte förstå mig skulle de knäcka mig …

Isabella var redan då van att klara sig själv, hon flyttade mellan sina föräldrar som var skilda – och var ofta ensam.

– Jag uppfostrade mig själv kan man säga, och det gjorde mig enormt självständig. Och jag visste att det bara var upp till mig att klara av den här tiden.

”Jag kände mig trängd och instängd”

”Jag ska visa dem” blev som ett mantra där Isabella la allt fokus på att bygga en mental glasbubbla runt sig själv, där hon var onåbar och peppade sig själv. Det var så bloggen Blondinbella kom till – som en tillflykt, en fantasivärld med fester, vänner och glamour.

– Men det är klart att jag påverkades av kränkningarna. I längden orkar man inte kämpa för att hålla sin självbild intakt, när man hela tiden får höra hur hemsk man är. Det värsta var nog känslan att aldrig få bli lämnad i fred, att jag hela tiden fick barrikadera mig mentalt för att hålla glåporden på avstånd. Jag kände mig så trängd och instängd. Och till slut kom jag till ett läge där jag började tänka på självmord som en väg ut …

Då blev Isabella riktigt rädd, för hon ville ju inte dö, hon ville bara känna sig trygg och accepterad.

– Jag förstod att jag inte skulle klara det här själv. Så jag tog telefonen och ringde till kuratorn på skolan och sa att nu måste ni hjälpa mig. Innerst inne visste jag ju att mobbarna hade fel. Jag visste mitt värde.

”Känslan av härlig hämnd kom inte”

Isabella bestämde sig för att hoppa av gymnasiet, som hon nu gick på, hon hade startat sitt första företag och började bli känd som Blondinbella.

– Jag har nog aldrig jobbat så hårt som de där åren, tror jag. Och för varje delmål jag nådde så fick jag ännu mer energi att ta mig till nästa.

När hon fick erbjudande om att vara med i Let’s Dance 2009 tackade hon ja direkt.

– Min stora drivkraft var att ta revansch, och vad kunde vara bättre än att synas i tv i ett program som alla tittar på? Inför Let’s Dance sattes det upp stora planscher på mig överallt, och jag tänkte att nu kommer min gamla klass att se mig …

Men den där känslan av härlig hämnd kom inte. I dag vet Isabella att det egentligen var en känsla inom sig hon sökte, en inre trygghet och en visshet om att vara bra precis som den hon är.

– När jag hade uppfyllt alla kriterierna för min revansch – jag var framgångsrik företagare, tjänade mycket pengar och var nu dessutom känd – så var det ändå inget som hade förändrats. Jag var inte ett dugg lyckligare, och det kändes väldigt tomt och förvirrande.

I stället knuffades hon in i en tillvaro fylld av hot och rädsla.

– Hot var i och för sig redan min vardag, i flera år hade jag tvingats läsa anonyma kommentarer i min blogg om att jag skulle dödas eller våldtas. Men det var inget jag tog på allvar, hur konstigt det än låter så vande jag mig vid det där. Men i och med Let’s Dance trappades det upp, det gick inte att hålla ifrån sig längre.

”Jag var på helspänn hela tiden”

En kvinna började förfölja Isabella, hon ringde flera gånger om dagen till hennes assistent och bönade och bad om att bli vidarekopplad. Och en natt vaknade Isabella av att kvinnan stod utanför hennes dörr och skrek genom brevinkastet att hon skulle döda henne.

Isabella fick också flera brev till sin lägenhet som innehöll sperma, och en kväll hade en man skrivit i Isabellas blogg att han var på väg hem till henne med en yxa för att döda henne.

– Rädslan smög sig på mig. Känslan av att vara hotad är fruktansvärd, jag var på helspänn hela tiden och försökte vara beredd om någon skulle hoppa på mig. Jag såg potentiella faror överallt.

En kväll när Isabella var hemma såg hon hur någon öppnade brevinkastet och stack in en lapp. På lappen stod det att han skulle knipsa av hennes fingrar.

– Jag blev skräckslagen. Det stod en adress på lappen också, så jag polisanmälde och tänkte att nu får de snart fast honom. Men efter några månader fick jag bara hem ett brev där det stod att ärendet var nedlagt. Det enda rådet de gav mig var att stänga ner bloggen. Jag hade alltså ingen hjälp att räkna med ens från polisen. Jag var helt ensam i det här… Och det gjorde mig så arg! Hur många andra kvinnor finns det, som dessutom är mycket mer utsatta än jag, som inte tas på allvar? Det här är ett samhällsproblem.

”Jag sov inte på tre månader”

Isabella hade redan tidigare haft panikångest, bland annat under Let’s Dance, men nu började attackerna komma på löpande band.

– Varje fredag under Let’s Dance när det hade varit final i direktsändning åkte jag hem och storgrät tills jag knappt kunde andas. Det var stressen som framkallade det. Och nu hade jag inte ens mitt hem kvar som en fristad.

Så hon försökte lägga upp strategier för att skydda sig, gick inte ut ensam, åkte aldrig tåg eller buss, undvek folksamlingar. Men den viktigaste återhämtningen, sömnen, fick hon inte.

– Jag sov inte på tre månader, jag vågade inte. Visst försökte jag, men det var bara en lätt sömn full av mardrömmar, och jag vaknade hela tiden och trodde att jag hade hört något. Till slut var jag så utmattad att jag började hallucinera när jag var vaken. Jag är egentligen en väldigt glad person, men sömnbristen och rädslan gjorde mig personlighetsförändrad.

Så kom Isabella till en punkt där hon insåg hur rädslan förgiftat hela hennes liv, och då blev hon arg.

– Det här gick inte längre, jag höll ju på att gå under! Så jag bestämde mig för att sluta vara rädd.

Det första hon gjorde var att flytta till en hemlig adress, ett hus där det bor många andra med hotbilder över sig, där det finns portvakt, övervakningskameror och säkerhetsdörrar.

– Jag valde min nya lägenhet enbart på grund av att den kändes säker. Jag var så trött på att vara på helspänn jämt och ständigt!

Isabella började i terapi för att lära sig hantera känslopåslagen, och fick även lugnande medicin att ta vid behov.

– Det var då jag såg att det fanns ett mönster, att jag får panikångest när jag känner mig maktlös. Först var jag lite tveksam till medicinen, men när jag fick veta att det bildas allt djupare spår i hjärnan för varje attack, som gör att man får panikångest ännu lättare nästa gång, var valet självklart. Så jag började ta en lugnande tablett när oron i magen började, som tog bort udden av ångesten. Det var en befrielse.

Isabella fick också sömntabletter under en tid, för att lära kroppen sova igen – och eftersom hon inte haft sömnstörningarna under så lång tid gick det ganska snabbt.

”Inget kändes kul och jag bara grät”

I terapin jobbade hon med referensramar, som att det statistiskt sett är mycket större risk att bli påkörd av en bil än överfallen på öppen gata.

– Det hjälpte mig att få en mer realistisk verklighetsuppfattning. Och jag fick träna på att åka buss och tåg, först korta stunder tillsammans med en vän. Successivt märkte jag att jag klarade av det, det hände inget farligt.

Så kom nästa smäll, som tvingade Isabella ifrågasätta hela sin självbild. Hennes pappa hade varit delägare i alla hennes företag, ända sedan hon startade sitt första som 13-åring. Men nu kände Isabella att det inte fungerade längre – och köpte ut honom.

– Jag upplevde att han inte lät mig få inblick i alla siffror. Han hade svårt att se mig som vuxen tror jag. Jag försökte förklara för honom, men han kunde inte förstå. Och i dag har vi ingen kontakt alls…

Isabella jobbade extremt mycket den där hösten, som ett sätt att slippa tänka. Hon hade använt samma strategi tidigare, när hon var mobbad. Men den här gången blev det för mycket.

– Jag vet hur panikångest känns, att jag får svårt att andas och tror att jag ska dö. Och sedan släpper det inom några timmar. Men nu kom en grå tung känsla över mig, som inte gick över. Det här var något helt annat, det var fruktansvärt. Inget kändes kul och jag bara grät.

När Isabella sökte hjälp fick hon diagnosen depression och började med antidepressiv medicin och terapi.

– Vi pratade mycket om var mitt ansvar börjar och slutar. Efter hand har jag kunnat lägga över det som hör hemma hos pappa på honom. Jag kan inte känna skuld för att han tog illa vid sig när jag köpte ut honom, jag måste ta ansvar för mitt eget välmående. Samtidigt tänker jag på att jag och min sambo snart ska gifta oss och om jag kan bjuda pappa på bröllopet. Dessutom är jag gravid … Det känns så sorgligt att det blivit så här mellan pappa och mig.

”I dag fokuserar jag på hur jag mår inombords”

Isabella inser alltmer hur viktigt det är att vara snäll mot sig själv, och att acceptera sig själv som den man är. Vad andra eventuellt tänker och tycker har man ingen makt över, så det är lika bra att släppa.

– Jag lyssnar mycket mer på mig själv i dag, har jag till exempel varit borta på jobb och kommer hem sent på kvällen tar jag ledig dagen därpå, för jag vet att jag behöver den vilan. Och ibland känner jag att jag inte orkar med det jag bestämt på kvällen, det är som en oroskänsla i magen. Då ringer jag och bokar av. De flesta förstår ju när man förklarar.

Isabella får fortfarande panikattack-känningar när hon är för stressad.

– Då vet jag att jag behöver sova och går och lägger mig så fort jag bara kan. När jag vaknar är attacken oftast borta. Annars tar jag en lugnande tablett.

Isabella känner sig trygg i dag. Men vissa spår finns ändå kvar.

– Jag har bestämt mig för att inte öppna posten, det får min sambo göra hemma och min assistent på jobbet. Det är för ångestladdat för mig. Och jag kan fortfarande känna mig lite rädd när jag duschar, då har jag ju inte kontroll över resten av lägenheten. Och ibland kan jag tycka att folk tittar hotfullt, särskilt om jag sovit lite dåligt och är i obalans. Men jag vet samtidigt att det bara är tankar, jag låter dem inte ta över.

Det blir allt lättare för varje månad som går, tycker hon.

– Jag kan väl inte säga att jag känner mig själv fullt ut, jag är ju bara 22, men jag känner ändå att jag har en helt annan kontakt med mig själv nu. I dag fokuserar jag på hur jag mår inombords, inte på hur fasaden ser ut.

Foto: Maria Östlin