Annons

Annons

Livsöde: Wendy drabbades av ortorexi

Wendy Pokorny tränade i tre timmar efter varenda måltid. Ändå kände hon sig tjock och ”äcklig”. Först när hennes barn började matvägra insåg Wendy att de härmade henne, och att hon behövde hjälp.

Annons

Wendy Pokorny drabbades bland annat av anorexi.

Wendy Pokorny började med gymnastik som liten och där var det normalt att fokusera mycket på kroppen. Redan vid sju års ålder hade hon börjat utveckla ett kontrollbehov.

– Jag kommer ihåg att jag började värdera min kropp, hur den såg ut och vad den kunde prestera. Och jag ville att den skulle bli starkare, smidigare och tunnare så att jag kunde göra ännu bättre ifrån mig på träningen.

Gilla MåBra på Facebook

I tonåren turades tjejerna i gymnastiken om att väga och mäta varandra framför spegeln.

– Där stod de där smala och söta tjejerna och klagade över hur tjocka de var. Jag tyckte själv att jag var fet, ful och äcklig. Just äcklig är ett ord jag använde mycket för att beskriva mig själv, säger Wendy.

Hon var vältränad och muskulös, men det hjälpte inte. Speciellt magen tyckte hon var stor. Såg hon en tjej med ”tvättbräda” sporrade hon sig att träna ännu hårdare.

Supermodell som förebild

– Jag speglade mig så fort jag kom åt och tänkte jämt på hur min kropp såg ut. Min stora förebild var Cindy Crawford som fanns på reklampelare överallt.

Tillvaron kretsade alltmer kring hur mycket hon motionerade och vad hon stoppade i sig.

– Jag tränade gymnastik och dans i tretimmarspass sex gånger i veckan. Jag hade som ett schema i huvudet, där det fanns exakta angivelser för hur mycket jag skulle träna när jag hade ätit. Åt jag ett äpple var jag till exempel tvungen att ta en promenad. Och efter en måltid körde jag ett nytt tretimmarspass. De gånger jag åt godis hoppade jag över en måltid och gav mig ut och joggade på tom mage.

Anorexi

Fixeringen gick successivt över i anorexi. Eftersom Wendys kropp vande sig vid att få för lite mat kände hon sig aldrig hungrig. Och hon hade ingen kunskap om hur mycket man bör äta för att orka träna.

Idag inser hon att allt handlade om att få bekräftelse på att hon dög, det som hon inte kunde känna för sig själv.

– När jag fick beröm av tränaren sög jag åt mig som en svamp. Och uteblev berömmet tog det oerhört hårt på mig. Och det sporrade mig att försöka bli ännu smalare, och träna ännu hårdare.

När Wendy var sexton år fick hon problem med ryggen på grund av den överdrivna träningen. En sjukgymnast fattade misstankar om att hon led av anorexi, men Wendy hävdade att hon bara var vältränad. Inte ens när mensen uteblev och hon blev skickad till en anorexiklinik två år senare kunde hon inse att hon var sjuk. Vid det här laget vägde hon 47 kilo till sin längd på 168 centimeter.

”Ingen förstod att jag behövde hjälp”

– Men jag lyckades ändå manipulera sjukvården och intala personalen att jag bara älskade träning. Och de trodde på mig.

­Det är absurt att ingen såg hur sjuk jag var! Jag var ung och oförmögen att ta hand om mig själv, men jag fick ingen hjälp. Jag var helt ensam. Mina föräldrar förstod aldrig. ”Skärp dig” var det enda jag fick höra från mamma när jag stod och beklagade mig framför spegeln. Och det hjälpte ju inte särskilt mycket.

Vändpunkten

Den absoluta vändpunkten kom när Wendy var 23 år, och hade blivit mamma till två små barn.

– Mina barn såg att jag aldrig åt något, och de började härma mitt beteende, de vägrade att äta …

Först då insåg Wendy att hon behövde hjälp, inte för sin egen skull, men för sina barns. Hon kontaktade genast ett privat anorexicentrum, där hon fick träffa en specialistläkare. För att få bukt med ätproblemen fick Wendy bland annat ställa matalarm, eftersom hennes kropp inte längre kunde känna av hunger.

– Tänk dig att äta en tallrik mat när du redan är mätt, så kändes det. Jag fick tvinga i mig maten och ofta blev jag arg. Ibland kastade jag ut maten och var tvungen att laga ny. Ibland kom min bror hem för att laga mat till mig, han var ett verkligt stöd under den här tiden.

Men om det var en utmaning att äta på bestämda tider så var träningsförbudet ännu tuffare. Wendy fick inte ens ta raska promenader.

Kände sig aldrig bekräftad hemma

– Det var det överlägset värsta, att inte få träna. Jag fick ångest, kände mig irriterad och rastlös. När jag började gå upp i vikt kände jag mig ännu mer deprimerad. Om jag inte samtidigt hade gått i terapi hade jag aldrig klarat det.

Wendy fick några återfall när hon spydde upp maten och tränade trots läkarens ordination, men de gångerna det hände fick hon skuldkänslor. För hon visste ju att det var fel, och hon ville bli frisk. Hon var sjukskriven under tre år och gick hos en psykosyntesterapeut i åtta år.

– Samtalen hjälpte mig se sambandet med min barndom. Jag kände mig aldrig bekräftad hemma, jag byggde aldrig upp en egen självkänsla. Istället blev jag beroende av berömmet jag fick av tränaren när jag presterade. Det var ju enda gången jag kände mig sedd. När jag började förstå mig själv och varför jag hade tappat fotfästet så kunde jag också se att det fanns en väg ut ur det.

Bryta tankemönster

Wendy lärde sig att ifrågasätta sina tankar, och ersätta dem med nya. Hon började fråga sig vad hon tyckte om och vad hon hade för åsikter om olika saker.

– Jag fick träna upp hjärnan, precis som man tränar en muskel. När man har haft ett så inarbetat tvångsmönster som jag, är det svårt att intala sig att man verkligen är fin och att man duger som man är, men det går. Och det kändes väldigt ovant att börja tänka över vad jag tyckte om, jag hade ju bara fokuserat på att vara bra för andra …

En dag tvingade terapeuten henne att konfronteras med sin värsta fiende: spegeln. Men pressen blev för stor.

– Jag slog näven i spegeln så den gick sönder. Jag ville bara springa därifrån, klarade inte av att se mig själv eftersom jag fylldes av ett sådant enormt självförakt. Efter det fick jag öva mig på att stå framför spegeln i en minut varje dag och betrakta mig själv. Det var en kamp.

”Jag bara skulle bli frisk, för barnens skull”

Men Wendy tvivlade aldrig på att hon skulle klara det.

– Jag hade två barn som jag tänkte på, det fanns inte på kartan att misslyckas och lämna dem i sticket, berättar hon.

Nu är det två år sedan Wendy slutade med terapin, och hon betraktar sig som frisk.

– Jag har verkligen mognat inombords. Jag ser inte längre på mig själv utifrån, utan nu är det viktiga hur jag känner mig, att jag har ett bra liv. Jag har lärt mig att bekräfta mig själv, och vet att jag är okej precis som jag är. Nu för tiden tränar jag tre till fyra gånger i veckan, för att det får mig att orka mer och känna mig pigg. Det är min egentid där jag kan rensa tankarna.

Ibland hinner inte Wendy träna på flera dagar, men har inga problem med det.

– Jag accepterar bara faktum, och jag försöker inte träna ikapp eller så. Träningen är lika med livsglädje och energi för mig numera. Och jag mår väldigt, väldigt bra i dag!

AV: JULIA COLLINIUS
FOTO: LENNART DANNSTEDT

Dela
Tweeta
Maila
artiklar | recept
Hälsoverktyg
Stressa mindre
Kaloritabell
Motionstabell
Räkna ut ditt BMI
Räkna ut ditt kaloribehov
Räkna ut din midja / höftkvot
Ner i vikt - tjänster
Onlinekurser för nya vanor
Veckans meny
Nyhetsbrev
Annons

Annons

Annons


Annons



Annons

Nytt från MåBra Mamma

Laddar nästa sida…