Annons

Annons

Emma Jangestig: Jag kommer alltid vara Max och Sagas mamma

Den 17 mars 2008 ringde det på dörren hemma hos Emma Jangestig i Arboga. Tio minuter senare var båda hennes barn mördade. Men hat har hon aldrig känt. För då skulle hennes liv bli förstört, precis som mördaren ville.


Var är barnen? var det första Emma Jangestig tänkte när hon vaknade upp på Akademiska sjukhuset i Uppsala. Hon hade hållits nersövd i tio dygn, och var svårt skadad i huvudet. Ännu mindes hon inget från kvällen den 17 mars när båda hennes barn Max och Saga mördades, och hon själv var nära att dö hemma i sitt hus i Arboga.

Annons

Minnena den första tiden efter det som Emma kallar för ”händelsen” är som löst sammansatta fragment.

– Jag hade en stark känsla av att barnen fanns där någonstans. Först trodde jag att de var precis utanför, i korridoren. Men mamma och pappa bara sa att jag skulle tänka på mig själv och försöka vila. Det var enormt frustrerande.

”Dina barn finns inte längre”

Några dagar senare kom en allvarlig läkare in till Emma. Han satte sig på sängkanten och sa: ”Emma, dina barn finns inte längre. De har också blivit utsatta för ett brott.”

– Men jag kunde inte ta in det. Vad innebar det att de inte fanns längre? Och de hade varit med om ett brott, var det jag som hade gjort bort mig? Hade jag inte gett dem mat eller glömt bort dem i badkaret?

Emmas anhöriga försökte upprepa det läkaren sagt.

– ”Max och Saga är änglar nu”, sa pappa. Men det gick inte att greppa…

”Och då gick det upp för mig, Max och Saga fanns inte längre…”

Två veckor senare kom en ny läkare in till Emma, och han uttryckte sig väldigt konkret: ”Emma, det är en sak du inte har förstått, dina barn är döda.”

– Och då gick det upp för mig, det som jag inte hade orkat förstå. Max och Saga fanns inte längre. Jag skulle aldrig mer få hålla om dem. Jag kommer inte ihåg så mycket mer, bara att jag kurade ihop mig i sängen och grät en stilla gråt. Min sambo Thomas höll mig i handen och mamma la sig bredvid mig och höll om mig.

Emma kände en stark motvilja mot att se barnen på bårhuset i Köping. Men hon åkte ändå dit. Efter att ha blivit övertalad av en sköterska och sin pappa ställde hon sig i dörröppningen till salen där barnen låg, och tittade in.

– Jag minns att de låg bredvid varandra i en stor sjukhussäng, och att blommor var utspridda på täcket. Båda såg konstigt sminkade ut, och jag tänkte att det där är inte mina barn. Mina barn skulle ha busat och stojat så att täcket och blommorna for åt alla håll… Sedan gick jag därifrån. I dag är jag glad att jag tittade på dem. Annars hade jag nog undrat mycket hur det skulle ha varit, så här i efterhand.

”Vem hade gjort detta hemska?”

Emma skyddades från alla intryck utifrån, för att hennes minne inte skulle påverkas. Hon fick bara prata med sina närmaste, och de skulle säga ”ta det där med polisen” om hon mindes något av vikt. Hon fick flytta till ett skyddat boende, där hon regelbundet blev förhörd av poliser.

– Jag tänkte hela tiden på vad som hade hänt mina barn, vem hade gjort detta hemska? Och varför? När jag frågade poliserna sa de bara att ”det får du veta någon gång”.

Så fick Emma träffa en minnesexpert.

– Jag var nervös och rädd, för jag visste inte om jag ville minnas. Men jag försökte samla mig och tänkte att jag måste klara det, för Max och Sagas skull.

Hon fick ta på sig ett par hörlurar, där långa ord lästes upp baklänges. Och det var då det första minnet kom, starkare än någon annan tanke: ”Tyskan, den där tyskan som Thomas hade en flirt med…”

Tyskan skickade brev

Ungefär ett år innan Emma och Thomas blev tillsammans hade Thomas varit i Grekland på semester. Och där hade han haft en kort romans med en tyska, som vägrade acceptera att han inte ville fortsätta träffa henne.

– När jag och Thomas blev ihop skrev han till henne att det fick vara nog. Att han hade fått flickvän och dessutom blivit bonuspappa. Thomas berättade allt för mig, och jag blev glad för att han var så öppen. Jag såg det som ett bevis på att han tog vårt förhållande på allvar.

Men tyskan fortsatte med sina kontaktförsök. Bland annat skickade hon ett brev där hon påstod att hon hade fött ett barn som Thomas var pappa till. Och att hon hade adopterat bort det.

Tänkte du något om henne?

– Inte mer än att hon var en trasig desperat kvinna som gjorde allt för att behålla en kille. Jag föreslog att vi skulle bjuda hem henne, och prata igenom allt tillsammans. Men Thomas ville inte träffa henne. Han tyckte alltihop var väldigt obehagligt.

Emma och Thomas gjorde efterforskningar på myndigheter i Sverige och Tyskland, och det stod snart klart att det inte fanns något barn.

”Ville veta vad han sett”

Sedan hörde de inte ifrån tyskan igen. Förrän hon ringde på dörren den där kvällen i mars.

Emmas minnesbilder från det som sedan hände kom tillbaka undan för undan. Hon kom ihåg att hon öppnat dörren, att det stått en kvinna med axellångt mörkt hår och glasögon utanför, en hammare, en enorm smärta i höger öra. Och därefter hur hon föll till golvet.

Thomas var den som hade hittat Emma och barnen i hallen.

– Jag ville veta vad han sett. När han till slut berättade fick jag veta att Max och Saga hade legat tätt ihop. Och det kändes trots allt skönt att de hade haft varandra…

Så gott som hela Emmas tankevärld och tillvaro hade handlat om barnen, och nu var de borta.

– Max skulle ha fyllt fyra år den tredje maj. Jag och Thomas åkte till huset där vi bott, och satte ner fyra tårtljus utanför staketet. När vi stod där hade jag faktiskt inte blivit förvånad om en polis kommit springande och sagt att allt bara var ett misstag, att mina barn levde. Jag visste att de var döda, men jag kunde inte förstå det känslomässigt.

Läste allt som skrevs

Emma fick ett stort behov av att läsa allt som skrevs i tidningarna.

– Jag blev varm i hjärtat av att jag hade så många med mig, att det fanns en sådan godhet där ute. Det gav kraft.

Emma behövde prata om Max och Saga och om det som hänt om och om igen. Hon skrev om vilka underbara ungar de varit i sin blogg. Och det gav henne mycket att bli intervjuad av journalister.

– Där fick jag svara på konkreta frågor, och själv sätta ord på det som hänt. Alla sa åt mig att jag borde gå till en psykolog, så jag gjorde det några gånger. Men det hjälpte mig faktiskt mer att prata med medierna.

Stödet från föräldrarna, systrarna och Thomas har varit avgörande.

– De har verkligen burit mig igenom det här. Jag kände aldrig att livet hade förlorat sin mening, utan försökte i stället fokusera på all kärlek jag hade runt mig, på dem som faktiskt fanns kvar. Sorgen har aldrig knäckt mig. På något sätt har min kropp släppt fram den undan för undan i den takt som jag klarar av.

”Jag hade kunnat sitta vid kistan i en evighet”

Det var under begravningen som det sjönk in att Max och Saga verkligen var döda.

– Det blev så definitivt att de inte skulle komma tillbaka, och jag kände en enorm tomhet. Alla var där, och alla grät. Varför är det inte jag som gråter? tänkte jag. Det kändes som att folk förväntade sig att jag skulle gråta, det var väldigt jobbigt.

När begravningen var slut gick Emma fram och lade handen på kistan, som Max och Saga låg i tillsammans. Och hon kände hur nära hon var sina barn, de bara var någon decimeter ifrån hennes hand.

– Jag hade kunnat sitta där i en evighet, det var hemskt att lämna dem där. Samtidigt kände jag att jag skulle gå åt ett annat håll, ut till dem som levde. Vid kistan var det bara sorg.

”Känner skuld”

Under hela intervjun kallar Emma kvinnan som mördade hennes barn för ”tyskan”. Och hon tog tidigt ett beslut att inte låta tyskans hat få förgöra ännu mer.

– Att hata henne tillbaka vore att låta henne vinna. Då skulle hon få som hon ville, både mitt och Thomas liv skulle bli förstörda. Jag känner faktiskt ingenting gentemot henne. Hon är orsaken till att jag förlorade mina barn, men jag har skalat bort henne från mitt medvetande. Jag tänker inte på att mina barn blev mördade, däremot på att de är döda. Och det är för evigt, det är svårt och tungt att tänka på.

När rättsläkaren vittnade under rättegången fick Emma veta att Max hade haft ett sår på fingret, som han troligen fick när han försökte skydda sig själv.

– Och jag fanns inte där och hjälpte honom… Jag kände stor skuld över det. Samtidigt vet jag att inget hade stoppat mig om jag hade haft möjlighet. Men nu låg det helt utanför min kontroll, jag måste acceptera det.

Ett år senare hölls en minnesgudstjänst för Max och Saga. Då kom sorgen med full kraft, för första gången.

– Jag stod där framme i kyrkan och skulle hålla ett tal till mina barn. Och de kändes så enormt nära, som om de verkligen var där. Men jag kunde inte greppa dem. Det slet i hjärtat, och jag kände mig så hjälplös. Jag minns att jag föll ihop…

Bråkade mycket efteråt

Emmas och Thomas förhållande sattes på prov. Thomas kände sig rastlös och kvävd, och ville att de skulle försöka gå vidare och sluta ”älta”.

– Vi bråkade mycket, och det var till och med nära att bli slut. Men vi älskar varandra, och nu har vi landat i en balansgång. Vi respekterar verkligen varandras olikheter och att vi hanterar det här på skilda sätt. I det har vi kunnat mötas.

Har han känt skuld i att indirekt ha fört in tyskan i ditt liv?

– Nej, han har inte uttryckt något om det. Och jag har aldrig anklagat honom. Han har lika liten skuld i det här som jag.

Tiden gick. Emma kände sig inte längre som sig själv, hon var fortfarande en mamma – men utan levande barn. Och för sex månader sedan föddes Julia, Max och Sagas lillasyster.

– Hon är ett mirakel. Hon är framtiden på ett sådant konkret sätt.

”Självklart att skriva boken”

Emma pratar mycket om Max och Saga med Julia.

– När jag till exempel sjunger Lilla snigel berättar jag att det var Sagas älsklingssång, och jag talar om att ”den här sparkdräkten hade Max när han var liten”. När hon blir äldre och själv börjar fråga ska jag berätta. För Julias skull får det här inte bli någon mörk familjehemlighet.

Hur tänker du på Max och Saga i dag?

– Jag blir glad när jag tänker på alla härliga stunder vi fick tillsammans, och jag känner en enorm saknad över att de inte finns kvar hos mig. Det känns konstigt att tänka på att Saga hade varit äldre än Max blev, om hon hade levt idag. För mig kommer de alltid att vara knappt fyra och två år gamla.

Nu har Emma skrivit en bok, med titeln Varför gråter inte Emma?, om allt som hänt.

–För mig var det självklart att skriva boken, den är ett sätt att hålla minnet av Max och Saga levande.

Av: Anna Carsall
Bild: Susane Hallman

 

Dela
Tweeta
Maila
artiklar | recept
Hälsoverktyg
Stressa mindre
Kaloritabell
Motionstabell
Räkna ut ditt BMI
Räkna ut ditt kaloribehov
Räkna ut din midja / höftkvot
Ner i vikt - tjänster
Onlinekurser för nya vanor
Veckans meny
Nyhetsbrev
Annons

Annons

Annons



Annons

Nytt från MåBra Mamma

Laddar nästa sida…