Annons

Annons

Jag kommer nog inte dö i år heller

Anders Hedin fick veta att han hade cancer, och ett halvår kvar. Sju år senare lever han fortfarande – tack vare en ny revolutionerande behandling.

Anders Hedin har överlevt - mot alla odds.

Allt började med att Anders Hedin drabbades av en extrem trötthet.

Annons

– Jag som tränade och var i fin form orkade plötsligt knappt gå uppför en backe.

Så en natt vaknade han av att han mådde extremt illa, och det skar som knivar i magen. Anders blev genast inlagd på sjukhuset, och efter röntgen kunde man konstatera att något satt i vägen i tunntarmen.

Gilla MåBra på Facebook

– Jag blev rädd, för det där lät ju inte bra. Men läkarna sa bestämt åt mig att jag oroade mig i onödan, och att jag snart skulle vara på benen igen. Så jag försökte tro på det.

”Kände mig lugn just då”

Anders opererades, och några dagar senare kom en läkare han bara träffat någon enstaka gång in på rummet där han låg.

– Jag kände mig ganska lugn vid det laget. Och jag såg fram emot att få berätta för mina söner, som var 14 och 16 år, att det inte var någon fara med deras pappa…

Så kom bomben: ”Det vi opererade bort på dig var malignt melanom.”

Ridån föll. Hur kunde det vara möjligt? Han hade alltså hudcancer i tunntarmen …

Anders hade visserligen fått diagnosen malignt melanom en gång tidigare, när han opererade bort ett födelsemärke. Men det var elva år sedan!

– Eftersom det hade gått så lång tid trodde jag att jag skulle klara mig från återfall. Men tumören hade alltså hunnit skicka ut sjuka celler innan den togs bort. Och nu hade de fått fäste i tunntarmen. Så här i efterhand är det läskigt att tänka på att jag hade cancerceller i kroppen under hela tiden, samtidigt som jag kände mig hur frisk som helst under så många år.

”Vad skulle hända nu?”

Anders försökte ta in det läkaren sa.

– Men det var svårt, jag kunde inte tro att det var sant. Vad skulle hända nu? Skulle jag tappa håret? Vad skulle jag säga till pojkarna? Det är konstigt hur tankarna går när man får ett chockbesked…

När Anders några dagar senare träffade onkologen undrade han vilken behandling som skulle sättas in, skulle det bli cellgifter, strålning eller något annat?

”Det enda man kan göra är att operera bort nya tumörer efter hand”, blev det ödesmättade svaret.

”Jag sjönk som en sten”

– Jag tvingade mig att fråga hur många år jag hade kvar. Och fick veta att jag inte kunde räkna med att det skulle ta tio år till nästa gång. Jag sjönk som en sten… Senare fick jag höra att min prognos låg på ungefär ett halvår. Jag hade helt enkelt fått min dödsdom…

Har cancern väl börjat sprida sig är det ofta bara en tidsfråga innan fler organ drabbas.

Hur berättar man något sådant för sina barn, som fortfarande behöver en i allra högsta grad?

– Det var väldigt svårt, jag tyckte mer synd om dem än om mig själv. Det var så jobbigt för pojkarna att de inte ens ville prata om det. Det vill de förresten fortfarande inte.

Anders började söka på nätet för att försöka hitta en strimma hopp. Först blev han totalt nedslagen, men så dök det upp en sida med några meningar som lät intressanta. Nämligen att man i USA testat att använda patientens egen tumörvävnad för att tillverka vaccin.

– Jag famlade efter halmstrån, och här hade jag hittat ett.

”Det kanske fanns hopp ändå”

Anders tog upp det med onkologen, som inte reagerade med någon större entusiasm. Men hon nämnde ändå att kirurgen som opererat Anders tunntarm ingick i en grupp som studerade immunologisk cancerbehandling.

– Och jag hade redan ett möte inbokat med honom dagen därpå!

Det visade sig att läkaren gärna förklarade hur behandlingen gick till. Man tog helt sonika ut de vita blodkropparna som fanns runt tumören. De mångfaldigades och trimmades. Sedan sattes de tillbaka, som vid en blodtransfusion. Syftet var att de skulle hitta nya tumörceller och förinta dem.

– Det lät ju fantastiskt, så enkelt och logiskt. Där och då började jag känna att det kanske fanns ett hopp ändå…

Det var bara ett problem: Anders tumör var redan uttagen, så det fanns inga vita blodkroppar att hämta…

Men tillfället skulle komma fortare än han någonsin kunnat ana.

”Var livrädd”

En dag råkade Anders slå huvudet i en P-automat. När han skallröntgades visade det sig att han hade en hjärntumör, stor som en pingisboll.

– Tumören skulle opereras bort, och jag undrade om det ens gick att överleva att sådant ingrepp. Jag var bokstavligt talat livrädd…

Så kom nästa tanke: ”Men vänta nu, var det inte precis det här läkaren pratat om, att man skulle ta ut de vita blodkropparna samtidigt som tumören?”

Anders ringde upp honom, och det bestämdes att någon i forskningsteamet skulle vara med vid operationen. Drygt två månader senare fick Anders den första transfusionen av sitt eget trimmade immunförsvar.

– Jag fick ligga på en sjukhussäng med ett dropp inkopplat i armen. Det kändes inte alls, varken då eller efteråt. Men rent mentalt var det förstås en väldigt bra känsla.

”Borde varit död”

Livet gick på sparlåga. Anders kämpade med sin trötthet och oro. Och när man vid en röntgen upptäckte tio nya små tumörer i hjärnan tappade han nästan hoppet.

Fungerade inte immunterapin? undrade Anders oroligt, som nu blev tvungen att stråla hjärnan med en så kallad gammakniv som används specifikt vid små hjärntumörer.

Tiden gick, och plötsligt hade ett år gått. Två av de strålade hjärntumörerna hade minskat rejält och resten hade helt försvunnit. Inga nya hade hittats.

”Du borde statistiskt sett ha varit död nu”, sa onkologen förundrat.

– Tankarna snurrade. Och mitt i allt kom det över mig: Jag är faktiskt lycklig! Psykiatrikern som jag gick hos blev nästan upprörd när jag pratade om vilken tur jag haft. Men det var verkligen så jag kände!

”Har fått sju bonusår”

Anders var fortfarande trött, och han hade problem med minnet.

– Jag fick anteckna allt jag skulle göra, annars glömde jag bort det. Och jag kom ofta av mig mitt i en mening. Men vad gjorde det, jag levde ju!

Nu är det sju år sedan Anders fick sin dödsdom. Hittills har han gjort elva ”blodkroppstransfusioner”. Och han är övertygad om att det är tack vare dem som han lever.

– Jag borde inte sitta här i dag. Jag har fått sju bonusår, där jag har kunnat finnas för mina barn medan de vuxit upp, och det är jag enormt tacksam för. Det hade varit outsägligt sorgligt att inte få vara med…

Hur har de här åren varit?

– De väger tyngre än all annan tid i mitt liv sammantaget. Och trots sjukdom, trötthet och oro har jag också mått väldigt bra. Jag lever i ett mycket lugnare tempo nu, jag prioriterar att göra roliga saker och jag umgås bara med människor jag tycker om. Visst har min ekonomi havererat, men jag har som tur är inga stora utgifter. Tidvis orkar jag jobba 25 procent, då går jag in i det jag gör fullt ut och glömmer allt annat. Jag uppskattar mycket som jag tog för givet förut, glädjen i att kunna skriva, att ta en promenad, krama om barnen…

Hur ser du på framtiden?

– Det direkta dödshotet är inte överhängande längre. Jag kommer nog inte att dö i år heller! Det är så långt fram jag tänker. Sedan är ju livskvaliteten inte helt oviktig heller, att jag kan göra något vettigt av tiden jag är här.

Av: Anna Carsall
Bild: Susanne Hallman

Dela
Tweeta
Maila
artiklar | recept
Hälsoverktyg
Stressa mindre
Kaloritabell
Motionstabell
Räkna ut ditt BMI
Räkna ut ditt kaloribehov
Räkna ut din midja / höftkvot
Ner i vikt - tjänster
Onlinekurser för nya vanor
Veckans meny
Nyhetsbrev
Annons

Annons

Annons


Annons



Annons

Nytt från MåBra Mamma

Laddar nästa sida…