Annons

Annons

Michael Alonzo: Jag blev slagen av min flickvän

I flera år levde Michael Alonzo med en kvinna som misshandlade honom. Och hela tiden skuldbelade han sig själv och berättade inte för någon om helvetet där hemma.

I dag vet Michael ALonzo att han borde ha gått direkt när flickvännen blev våldsam.

De var vänner i några år innan kärleken slog till. Michael Alonzo beskriver det som att han ”föll handlöst av hennes omtanke”.

Annons

– Jag fastnade för hennes ömsinthet, som jag behövde otroligt mycket av vid den tiden. Jag hade precis avslutat en relation och led lite av självömkan, måste jag erkänna. Hennes omtanke gick rakt in i hjärtat. Jag kan än i dag, trots allt som hänt, känna saknad efter den första tiden, säger Michael och skakar stilla på huvudet.

Gilla MåBra på Facebook

Det kändes självklart att de skulle bli ett par och satsa på en framtid ihop.

”Det var något i blicken”

Några månader senare kom den, som han senare förstod, första signalen på att hon kunde bli våldsam.

– Det var inget speciellt som hände egentligen, men det var något med hennes blick. Den blev plötsligt mörk och liksom försvann, jag fick ingen kontakt.

Hon började fräsa föraktfullt att Michael minsann inte skulle tro att han var den viktigaste i hennes liv.

– Jag blev skrämd av hennes sätt att prata och tog så illa vid mig att jag hoppade av en resa som vi hade planerat att göra ihop. Men jag ångrade mig såklart och åkte efter henne, som en jävla pajas. Jag borde ha förstått redan då att någonting var väldigt fel. Men jag ville väl inte…

”När jag började gråta var det som att hon blev nöjd”

Det hände allt oftare att flickvännen, helt utan förvarning, blev aggressiv och hotfull i tonen. Michael fick ofta höra att han var en liten skit som inte var värd någonting.

– Jag försökte hålla det ifrån mig och låtsas som ingenting, men hon gav sig inte, bara fortsatte att hacka. När jag till slut började gråta var det som att hon blev nöjd. Det kändes som om hon var ute efter att jag skulle braka ihop, för sedan kom hon och skulle trösta och vara så himla snäll. Hon bad om förlåtelse och sa att hon tappat humöret bara, att hon inte skulle göra så mer. Hon lovade och lovade och jag trodde på henne. Hon var väldigt övertygande.

Hon började också säga elaka saker om Michaels barn och familj.

– Du kan kritisera mig, men snälla låt bli mina barn, sa jag åt henne. Det låter bisarrt, men jag ville hjälpa henne att sluta vara så här. Jag tog på mig rollen att hitta nyckeln till hjälp. Jag skulle vara en smart kille liksom.

”Trodde det var mitt fel”

Det var värst på helgerna. Michael minns att han redan på fredagskvällen visste om det skulle bli ”en sådan helg”.

– Då gick hon verkligen in för att kritisera mig. Sa om och om igen att jag var den sämsta killen hon någonsin träffat… Och jag trodde att det var mitt fel. Att jag hade sagt eller gjort något som sårade henne.

Michael försökte hitta nya sätt att bemöta kritiken. Han lyssnade och försökte föra ett samtal. Han sa emot. Han gick därifrån. Ingenting fungerade.

Efter en tid blev han immun, avstängd.

– Jag blev allt kallare och anklagelserna bet inte längre. Allt oftare åkte jag bara hemifrån och sov över hos kompisar.

”Knivarna missade”

Det var då hon började slåss.

– Helt plötsligt knuffade hon till mig när hon gick förbi, ibland så hårt att jag tappade balansen.

Rasande kunde hon rycka åt sig böcker som hon kastade mot Michael, det högg av smärta när de träffade ryggraden.

– Knivarna hon kastade missade som tur var alltid, säger Michael och ler snett.

Hon slog i ansiktet och mot sidorna av kroppen, skrek att han var en ”feg jävel som inte slog tillbaka”.

– Jag var rädd, ledsen och förvirrad. Varför gjorde hon så här mot mig? Jag tror att hon försökte provocera mig att slå tillbaka, av någon sjuk anledning. Men aldrig, aldrig någonsin att jag skulle slåss!

”Vi fungerade som par, ibland”

När Michael visade blåmärkena för henne blev hon extremt kompensationssnäll och skulle gottgöra sina handlingar på en massa sätt.

– Jag tror inte att hon ville få utbrott, däremot klarade hon inte av att kontrollera sig själv. Men när jag tog upp att vi skulle gå till någon och prata började hon håna mina blåmärken och säga ”det där är väl inget”.

Michael var fortfarande fast besluten att försöka hjälpa flickvännen.

– Jag tänkte att hon måste ha varit med om fruktansvärda saker som barn. Och så farligt var det ju egentligen inte, kunde jag tänka. Vi fungerade ju som par, ibland.

”Jag var rädd för att folk skulle undra vad JAG hade gjort”

När det var outhärdligt sov Michael hos kompisar, ibland i flera dagar i sträck. Men han berättade aldrig om helvetet hemma, inte för någon. Han skämdes för mycket.

– Som man, är man inte van vid att måla ut sig själv som offer i en relation, det existerade liksom inte. Sedan var jag nog rädd för att folk skulle undra vad jag hade gjort, för att hon slog mig. I dag vet jag att jag borde ha berättat åtminstone för min bror, som står väldigt nära mig. För när man hör sig själv prata, inser man hur galet ens liv egentligen är.

Michaels självkänsla blev allt sämre. Han kände sig värdelös och förnedrad. Han säger att han har minnesluckor från de värsta dagarna, då han bara låg i sängen helt apatisk.

– Det är generande att säga, men efter att ha blivit så hånad och spottad på kunde jag bara falla ihop i en hög.

Hittade bara råd till kvinnor

Michael började leta efter information på nätet. Men det enda han hittade var råd till misshandlade kvinnor.

– Det fanns ingenting för män, inte en sida. Jag började följa en del av råden som riktat sig till kvinnor. Bland annat började jag schemalägga hoten och våldet. Och jag märkte snabbt att det fanns mönster. Att hon till exempel blev värre när hon var ledig från jobbet.

Michael lyckades till sist övertala sin flickvän att de skulle gå till en terapeut.

– Hos terapeuten kom vi överens om att varken hota med ord eller slag, eller slåss mer. Det funkade, i en vecka.

Senare under ett gräl, gick allting över styr.

–Hon flög på mig och slog mig i ansiktet upprepade gånger.  När jag stod i badrummet och såg mitt blodiga ansikte, förstod jag att vår relation var över. Jag insåg att jag inte kunde rädda henne.

I dag har Michael och exflickvännen ingen kontakt alls.

– Jag kan tydligt se hur jag fortfarande påverkas av misshandeln. Jag har blivit mycket försiktigare i nya relationer, och jag väntar i ett, två år innan jag lämnar ut mina nycklar.

Av: Anne Haavisto
Bild: Lars Nyman

Dela
Tweeta
Maila
artiklar | recept
Hälsoverktyg
Stressa mindre
Kaloritabell
Motionstabell
Räkna ut ditt BMI
Räkna ut ditt kaloribehov
Räkna ut din midja / höftkvot
Ner i vikt - tjänster
Onlinekurser för nya vanor
Veckans meny
Nyhetsbrev
Annons

Annons

Annons


Annons



Annons

Nytt från MåBra Mamma

Laddar nästa sida…