Annons

Annons

Elisabet Höglund: Jag bjuder på mina brister

Journalisten Elisabet Höglund drivs av ett ständigt bekräftelsebehov för att känna att hon är värd något.
– Om jag inte får positiv uppmärksamhet känner jag mig ful, tjock och helt värdelös.

Annons
Elisabet Höglund har ett enormt bekräftelsebehov.

Elisabet Höglund har ett enormt bekräftelsebehov.

Vad gör man när man inte kan bekräfta sig själv? När man ständigt behöver få höra från andra att man är bra för att känna sig värd något?

De här frågorna har journalisten Elisabet Höglund ställt sig ofta.

– Mitt bekräftelsebehov finns där hela tiden, och framför allt i jobbsammanhang. Om jag inte får positiv uppmärksamhet blir jag deprimerad, känner mig helt värdelös, som om jag inte är något länge och nästan lika gärna kan dö…

Elisabet understryker hur vanligt det är med ett stort bekräftelsebehov, och hur viktigt det är att våga prata om det.

– Många skäms och håller det inom sig, och tror att de är ensamma i världen om att ha det så här. Men försöker man ha en perfekt fasad utåt blir det ju ännu värre. Därför vill jag dela med mig, jag står verkligen för den jag är och har råd att bjuda på mina fel och brister, säger Elisabet och ler.

Hon har en lång och framgångsrik tv-karriär bakom sig, som granskande journalist och utrikeskorrespondent. Det ständiga självtvivlet driver henne stenhårt. För att få bekräftelse måste man ju prestera, och det man gör måste hela tiden bli bättre och bättre.

Elisabet växte upp med en mamma som krävde enormt mycket.

– Jag skulle alltid ha högsta betyg i skolan. Så länge jag lyckades sa hon ingenting eller så tog hon åt sig äran själv, sa att jag hade fått hennes gener. Jag fick bara höra när jag inte hade alla rätt på proven. Minns hur jag längtade efter att få beröm av henne, men det fick jag aldrig.

När Elisabet var i nioårsåldern började flickorna i klassen mobba henne. Det skulle bli en mobbning som höll på i många år, och som satt djupa spår.

– Jag hade hela tiden bra självförtroende när det gällde själva skolarbetet, älskade lektionerna men hatade rasterna. Ibland vågade jag inte ens gå ut för att jag visste att de skulle stå och skrika att jag var tjock, ”tjocka feta fläsk” kallade de mig. Och de slog och sparkade. Det var en enorm förnedring, som har påverkat min självbild mycket.

I hela sitt vuxna liv har Elisabet varit missnöjd med hur hon ser ut.

– Jag känner mig fortfarande tjock. Tänker på det varenda dag. Att inga kläder passar, att allt är för trångt i midjan. De där tankarna släpper aldrig. Och den senaste tiden har det blivit värre än på länge. Jag tror att det beror på att jag jobbar tillsammans med två skönhetsdrottningar, och jämför mig med hur de ser ut. Och det här jobbet handlar så mycket om yta, man blir sminkad och stajlad. Det är inte bra för mig att tvingas lägga så stort fokus på det yttre.

När Elisabet känner sig obekräftad på jobbet fylls hon av ett enormt självförakt när det gäller utseendet.

– Jag fylls av ett självhat, tänker att jag är ful och tjock. Och den där känslan är så svår att komma åt, den sitter så djupt.

Läs hela intervjun i nya numret av MåBra (nr 3,2010).

Av Anna Carsall
Foto Lennart Dannstedt


Dela
Tweeta
Maila
artiklar | recept
Hälsoverktyg
Stressa mindre
Kaloritabell
Motionstabell
Räkna ut ditt BMI
Räkna ut ditt kaloribehov
Räkna ut din midja / höftkvot
Ner i vikt - tjänster
Onlinekurser för nya vanor
Veckans meny
Nyhetsbrev
Annons

Annons

Annons


Annons



Annons

Nytt från MåBra Mamma

Laddar nästa sida…