Annons

Annons

Christina Stielli blev lämnad av sin man: ”Att acceptera hjälpte mig överleva”

Christina Stielli fick en vänsning i livet när hon lyckades acceptera makens svek.

”Jag vill skiljas, jag går nu”, sa Christina Stiellis man, helt utan förvarning. Själv hamnade hon i en livsavgörande kris, där hon började se livet på ett nytt sätt. I dag är hon en av Sveriges mest anlitade föreläsare – och vår nya stjärna på MåBra-kvällarna.

Det var i samband med sin egen skilsmässa, 2004, som Christina ramlade ner i en livskris – och tvingades hitta ett nytt förhållningssätt till tillvaron.

– Att få en annan syn på sig själv och livet är otroligt jobbigt. Det är något man bara gör om man måste, för att kunna överleva.

Annons

När Christinas dåvarande man berättade att han ville skiljas var allt bara kaos. De hade varit gifta i många år och hade två döttrar, på 10 och 12 år.

Gilla MåBra på Facebook

– Vi hade mycket kärlek och var varandras bästa vänner. I alla fall jag uppfattade det så. Det kom väldigt abrupt att han ville skiljas. Han bara sa det en kväll till mig och barnen: ”Nu går jag, ni stannar kvar hos mamma.” Sedan packade han sina kläder i en väska och försvann. Ville inte ha kontakt med mig. Allt jag hade trott på var borta. Hela min värld rasade samman.

Läs också: Jenny Alversjö om sjukdomen: ”Trodde jag skulle dö”

Christinas dåvarande man hade 
i tysthet bearbetat sina tankar och känslor länge. Han var klar med sitt beslut. För Christina kom det som en chock. Dagen före hade allt varit som vanligt. Dagen efter hade hon förlorat sin man, sin kärlek, sin trygghet. Och inte minst: Barnen upplevde också sorg.

– De var förstås oroliga och ledsna. Som förälder ska man vara deras klippa. Men jag klarade inte det i det här läget. Tankarna snurrade; Vad hade hänt? Varför? Hade vi inte haft det bra? Hade han gett signaler som jag inte uppfattat? Vad skulle hända ekonomiskt? Skulle jag kunna bo kvar? Vem var jag nu? Jag försökte att hålla ihop mig, ville inte att barnen skulle behöva känna oro för mig också. Men det var svårt.

Ovisshetens stressade

Christina liknar chocken och rädslan hon upplevde med att bli nerslängd från en helikopter i en regnskog i Sydamerika, när man bara trodde att man skulle åka med på en flygtur.

– Jag var extremt stressad över ovissheten 
och över att ha blivit lämnad på det här sättet. Det utlöste en enorm ångest. Värst var ändå att 
barnen mådde dåligt. Och att jag inte kunde få dem att må bra igen. Jag hade ingen kontroll kvar. Samtidigt frågade jag mig själv hela tiden: Varför funkar jag inte? Varför kan jag inte rycka upp mig, för barnens skull?

När man har ett kroniskt högt stresspåslag går det ofta inte att sova. Ett annat vanligt symtom är att matlusten försvinner. Utan sömn och tillräckligt med näring blir det ännu svårare att tänka och försöka hantera sina tankar och känslor.

Christina Stielli såg aldrig makens beslut komma. Hon kände att de var bästa vänner.

– Det var först när jag pratade med min syster i telefon, och hon sa att jag hade panikångest, som jag förstod att det var så det var.

Läs också: Maria hatade julen: ”Jag blev mamma till min egen mamma”

Det fanns bara en sak att göra, insåg Christina: Att ta hjälp.

– Jag klarade inte det här själv. Lyckligtvis hade jag en bra husläkare, som direkt remitterade mig till en samtalsterapeut på öppenpsykiatriska mottagningen.

– Jag kände mig så liten. Jag var ingen, när jag kom till terapeuten. Det fanns inget i mig som tyckte om mig, eller som kunde se att det fanns en framtid.

Det viktigaste i terapin, under de första månaderna, var att få en fristad.

– Stunderna hos terapeuten var de enda där jag fokuserade på mig själv. Och blev lyssnad på. Hon gav mig en känsla av att bli hållen i handen, att vara trygg, och varsamt ledd ut i världen igen. Hon fick mig att känna att jag skulle överleva det här. Utan terapin vet jag faktiskt inte om jag hade levt i dag. Så viktig var den.

Terapin var till stor hjälp

Med det hon vet i dag hade hon bett om professionell hjälp tidigare, för sina döttrars skull.

– Min största uppgift var att ta hand om barnen. Det var först senare som jag förstod att det viktigaste var att laga mig själv först, så att jag sedan kunde hjälpa dem. Nu försökte jag fixa mina barn samtidigt som jag själv mådde uselt. Är man själv helt trasig har man inget att ge andra. Det är lite som säkerhetsgenomgången när man ska flyga; där man blir instruerad att själv sätta på sig syrgasmasken innan man hjälper sina medpassagerare. Svimmar man av syrebrist blir det svårt att bistå andra.

Christina fick stor hjälp av sin syster i det tidiga skedet och sökte därefter professionell hjälp.

Under hela den här tiden klarade Christina av att jobba, tack vare att hon fick komma och gå som hon ville.

– Jag jobbade med produktion av kurser för skolpersonal, på min pappas företag. Han var en jättebra arbetsgivare, som förstod att jag behövde tid. Att jag inte kunde vara särskilt effektiv, men ändå mådde bra av att kunna vara på jobbet när jag orkade: en plats som ju var som vanligt, mitt i allt det absurda. Jag vet att jag hade tur. Det är långt ifrån alla som har så förstående arbetsgivare.

Läs också: Anna: ”Jag höll på att dö av värktabletterna – nu mediterar jag bort smärtan”

Christina insåg också, med terapins hjälp, att det inte var konstigt att hon mådde som hon gjorde. Att hon fick vara nere.

– När jag kunde släppa mina egna krav på att jag skulle fungera som vanligt kunde jag känna mig lite lugnare. Man kan säga att jag mådde lite bättre av att acceptera att jag mådde dåligt.

Successivt började terapeuten alltmer leda in samtalen på acceptans.

– Vi pratade mycket om skulden jag kände. Jag ältade om det fanns något jag hade kunnat göra annorlunda, varför han lämnat mig. Jag var också fylld av tankar på att det var orättvist, att det inte fick gå till så här. Att man bara inte fick lämna sin partner på det här fruktansvärda sättet.

”Nu är det dags för dig att acceptera att det som hänt har hänt” sa terapeuten en dag, ytterligare ett par månader senare. Christinas första reaktion var ilska.

– Jag minns att jag sa till henne: ”Hur kan du begära det av mig?” Jag kände det som om hon övergav mig. För mig var acceptera lika med att godkänna. Jag skulle aldrig godkänna det han gjort mot mig och barnen! Aldrig!

Att acceptera det som hänt blev vändningen för Christina Stielli.

Läs också: Louise, 23, växte upp med sin mammas mördare

Men terapeuten hade aldrig menat att 
Christina skulle tycka att det han gjort var okej.

– Nästa gång pratade vi om vad vi la in i begreppet acceptans. För henne var det lika med att konstatera att ”det är som det är”. Att sluta kämpa emot faktumet att något har hänt. Det var ju det alla ”varför” handlade om, jag kämpade emot. Jag orkade inte landa i det som var. Som ett sätt att försöka ta kontroll över det okontrollerbara. Att göra det han gjort ogjort.

”Han har redan gått, Christina. Du kan sluta kriga. Det har redan hänt” sa terapeuten.

– Då förstod jag vad hon menade. Att acceptera var det svåraste jag gjort i hela mitt liv. Och det viktigaste. Det var oerhört smärtsamt, all sorg, ilska och saknad fick utrymme att finnas. Samtidigt mattades stressen av när jag slutade kämpa emot. Jag kunde sova, äta och tänka igen. Jag kunde också sluta älta om jag hade gjort fel. Han hade gått. Och jag visste inte varför. Det fick vara så. Orsaken låg utom min kontroll, hos honom själv. Jag var tvungen att acceptera att det var så det var. För min egen skull.

Acceptansen gav ett lugn

För Christina blev insikten om acceptans en livsomvälvande upplevelse.

– Jag delar upp mitt liv i ett före och ett efter. Innan försökte jag hitta kontroll och lösningar på allt, jag rusade på och såg ingen utväg. Att kunna acceptera livet som det är, med all ovisshet och kontrollbrist, var som att öppna ett lock på en burk. Jag fick ett helt nytt lugn, som jag aldrig haft tidigare. Det var som att jag började andas igen! Alla färger blev starkare, och stunderna när jag kunde känna glädje blev allt längre.

Hon betonar att hon fortfarande tränar på acceptans.

– Man blir aldrig fullärd. Men jag har en helt annan frihetskänsla nu, jämfört med förut. Jag har lärt mig massor om mig själv.

Med det du vet i dag, vad hade du då hanterat annorlunda, tror du?

Läs också: Tinas son tog sitt liv: ”Jag kunde inte rädda honom”

– Jag hade som sagt tagit hjälp på en gång. 
Jag hade också sett till att barnen fått terapi. 
De hade ju sin sorg, som de behövde prata om och bli lyssnade på. Visserligen pratade jag och mina döttrar mycket, men det kan vara svårt att vara helt öppen och ärlig med alla tankar och känslor inom familjen. Vi hade inte heller samma sorg. Jag hade förlorat min man. De var rädda för att tappa bort sin pappa. Det är olika typer av förluster.

Ofta hamnar man, som familj, i ett läge där man inte riktigt vågar visa varandra vad man känner – för att skydda varandra.

– Man tänker att man gör sina nära och kära ännu mer ledsna om man visar sin sorg. Det jobbigaste för barnen, som de har berättat för mig i efterhand, var just att se mig så ledsen. 
De ville inte belasta mig ytterligare, med sina känslor. Så de stod tillbaka. De hade behövt någon professionell, utomstående att prata med, där allt fokus var på dem.

Christina tror att mycket hade blivit annorlunda om separationen hade skett på ett annat sätt.

Läs också: Malin Watson mobbades hela skoltiden: ”Kände mig så ensam”

– Det bästa är alltid att sitta ner som två vuxna, utan barnen, och prata igenom saken. Att ge separationen tid. Först måste en överenskommelse ske mellan de två vuxna. Och i de bästa av världar tror jag på att föräldrarna tillsammans berättar för barnen sedan. Utan affekt.

Många vänner försvann

I samband med skilsmässan var det inte bara Christinas man som lämnade henne.

– Många vänner försvann också. Så upplevelsen av att bli ensam var ganska total. Jag hade haft en uppfattning om att jag och mina vänner fanns där för varandra i vått och torrt. Men så var det inte. De orkade inte, hade inte förmåga, att lyssna, att hålla ut. Jag vet att när jag började må lite bättre vågade jag knappt säga det till dem jag hade kvar, av rädsla för att de också skulle sluta höra av sig. Att de trodde att jag 
klarade mig själv nu.

Missa inte Chrisitnas inspirerande föreläsning på MåBra-kvällarna 6:e och 20:e mars! Läs mer längst ner!

När Christina föreläser brukar hon prata om de tre h:na; håll om, håll ut, håll tyst.

– Det finns inga lösningar på kriser. Det enda man kan göra är att finnas där. Det betyder ALLT för den som mår dåligt.

Många vänner försvann. I stället kom nya in 
i hennes liv.

Läs också: Ulrika sa upp sig från toppjobbet – för att starta ett nytt liv i Indonesien

– Jag bodde kvar i huset där vi bott i tio år. Det var ett sådant där villaområde med i princip bara familjer. Jag skämdes över att vara skild, och det kändes som om jag blev uttittad. Men så började en del grannar bjuda in mig på fika, och till och med parmiddagar. De hade hört vad som hänt, och bjöd in mig i gemenskapen.

Med tiden var det dags att åka på den första semestern, som familjen såg ut nu.

– Jag och tjejerna åkte till ett all-inclusive-
hotel, i Turkiet. Jag kom på mig själv med att till och med tycka att det var lite spännande! Där solade och badade vi, och hade det skönt. Och när jag låg där på stranden kom jag ihåg: Just det, jag drömde ju om att skriva böcker, 
för många år sedan!

I dag, 13 år, senare har Christina gett ut sju böcker. Hon har utsetts till Årets talare, två år 
i rad, och är en av Sveriges mest anlitade före-
läsare.

Dessutom kommer hon att hålla ett inspirerande föredrag på MåBra-kvällarna i mars.

Läs också: Marie Göranzons knep i äktenskapet: ”Lyft den andra”

– Jag hade förmodligen inte jobbat med det jag gör i dag om jag inte hade blivit lämnad och därmed tvingats att utvecklas mentalt.

Vad kommer du prata om på MåBra-kvällarna?

– Olika förhållningssätt till tankar, känslor och situationer. Och hur man själv till stor 
del kan påverka sitt mående, i vardagen. Man kan till exempel se över hur krav man ställer 
på sig själv påverkar en, om de är rimliga eller stressande.

AV: Anna Carsall   FOTO: Kristian Pohl

 

Christina Stielli

Ålder: 53.

Familj: Två döttrar, 25 och 23 år.

Bor: I Stockholm.

Gör: Författare och föreläsare.

 

Lyssna 
på Christina 
på MåBra-kvällarna!

Plats: Stockholm 6 mars & Örebro 20 mars.

Läs mer och boka här!

Vi är stolta sponsorer av MåBra-kvällarna:

Dela
Tweeta
Maila
artiklar | recept
Hälsoverktyg
Stressa mindre
Kaloritabell
Motionstabell
Räkna ut ditt BMI
Räkna ut ditt kaloribehov
Räkna ut din midja / höftkvot
Ner i vikt - tjänster
Onlinekurser för nya vanor
Veckans meny
Nyhetsbrev
Annons

Annons

Annons




Annons

Nytt från MåBra Mamma

Laddar nästa sida…