Annons

Annons

Camilla Henemark: Jag har varit i helvetet och vänt

Camilla Henemark var känd och framgångsrik. Men efter braskande lögner i en kvällstidning ville ingen längre anlita henne. Camilla drogs allt djupare ner i en depression – som slutade med att hon bodde på gatan.

Annons

Camilla Henemark ska bygga om sitt liv helt från grunden.

1992 har Camilla Henemark stora framgångar världen över med popgruppen Army of Lovers. Sjutton år senare är hon utblottad, hemlös och fast besluten att ta sitt liv.

Vad var det som hände?

Såhär i efterhand kan Camilla se hur depressionen började smyga sig på redan 2005, när hon slutade med p-piller.

– Jag var helt oförberedd på att jag skulle må så extremt dåligt veckan före mens. Jag blev som en galen karusell som snurrade fortare och fortare, kunde inte tänka klart, blev paranoid och aggressiv och trodde att alla var emot mig. Jag skällde ut folk och skulle göra upp.

Vad Camilla inte visste då var att hon hade PMD, premenstruell dysfori, som är en mycket svår form av PMS.

­– Jag såg inget mönster alls i humörsvängningarna, jag bara drogs med.

”Visste inte varför jag var konstig”

Successivt blev även tiden efter ”den dåliga veckan”, som Camilla kallar den, ångestfylld. För då skämdes hon över allt hon hade ställt till med.

– Jag försökte förklara och be om ursäkt till folk, men det var svårt. Jag visste ju inte ens själv varför jag hade varit så konstig. Så jag började dra mig undan…

Vid det här laget hade Camilla börjat en ny karriär som konferencier. Hon levde för att jobba och ha fullt upp. Så smällde en kvällstidning plötsligt upp braskande rubriker om att hon skulle ta droger och vara prostituerad.

– Det var helt absurda lögner, och jag kände mig så chockad kränkt. Jag förstår fortfarande inte hur journalisten kunde göra så mot mig, det var som en häxjakt.

”Folk minns de falska rubrikerna”

Camilla anmälde tidningen, som blev fälld i Pressens Opinionsnämnd.

– Men vem läser en liten rättelse i tidningen? Det var ju ändå de stora falska rubrikerna om mig som alla kom ihåg.

Så ringde Camillas största uppdragsgivare upp och ställde in alla jobb. Plötsligt ville ingen längre ha henne. ”Vi vet att det inte är sant, men vi vågar inte riskera något” blev svaret när

Camilla ställde dem mot väggen.

– Det var fruktansvärt. Jag satt hemma i lägenheten, med en tyst telefon. De jag trodde var mina vänner försvann, och jag kände mig sviken av hela världen, så misslyckad och bitter.

”På några månader hade hela min karriär kraschat”

Och ensam. Ensamhet kan vara en livsfara, vet Camilla idag.

– Man får inget perspektiv på det man tänker och känner. ”Hata, hata, hata”, de där orden satt som ett klister i huvudet. Jag var 41 år och barnlös. Hade ingen pojkvän, inga syskon eller vänner, var inte behövd av någon. Och nu hade jag inga jobb heller. Jag hade ägnat 20 år åt att bygga upp min karriär, och på några månader hade allt kraschat. Jag var förverkad, som människa kändes det som.

Visserligen hade Camilla sin mamma, men henne hade hon sagt upp kontakten med.

– Jag ville inte oroa henne, ville skydda henne från mig själv.

Det gick en tid. Veckorna före mens blev ännu värre, nu när Camilla började bli deprimerad på allvar. Hon blev alltmer orkeslös och låg mest bara hemma i sin säng och försökte självmedicinera med alkohol.

– Jag drack två centiliter vodka i timmen, det räckte för att dämpa det värsta. Jag var aldrig nykter, det klarade jag inte.

Reste bort från allt

Camilla reste till Indien, för att komma bort, hon hatade ju ändå allt som hade med Sverige att göra. Och det var där hon bestämde sig för att ta sitt liv.

– Jag satt på hotellrummet och försökte skriva en lista på saker jag hade att leva för. Men jag kom inte på något… Då slog det mig att det vore lika bra att avsluta alltihop.

Med ens försvann ångesten och Camilla fylldes av ett stort lugn.

– Jag hade kapitulerat, jag behövde inte kämpa längre.

När Camilla kom hem till Sverige ordnade hon kallt alla bankpapper, gav bort saker, märkte upp kartonger med vad hennes mamma skulle få, magasinerade allt och sålde lägenheten.

”När pengarna var slut skulle jag ta mitt liv”

En tid innan hade hon också fått ärva en del pengar efter sin pappa.

– Jag flyttade in på lyxhotell. När pengarna var slut skulle jag ta mitt liv, hade jag bestämt. Jag tänkte inte, kände inte, var bara alldeles tom inuti.

Pengarna tog mycket riktigt slut efter ett tag. Och Camilla var plötsligt hemlös, utan någonstans att ta vägen.

– Jag anpassade mig fort, sov på härbärgen, i trappuppgångar och under broar. Det är utmattande och hårt att vara hemlös, men i det där avskalade kunde jag ändå känna mig accepterad. Ingen kände igen mig, jag var bara en jämlik hemlös precis som de andra.

– Många var dessutom i ett mycket sämre skick än jag, och jag kunde känna en enorm ödmjukhet inför allt de hade gått igenom. Men samtidigt var det som att jag studerade det på håll. Jag var ju bara på besök i den här världen, inget spelade någon roll eftersom jag ändå snart skulle vara borta. Det blev nästan som en tröst.

Nära att drunkna

Men slumpen ville annorlunda. Camilla var nära att drunkna i en båtolycka och hamnade på sjukhus. Och när personalen hörde henne yra om att hon önskade att hon hade fått dö slussades hon vidare till en sluten psykiatrisk avdelning. Där skulle hon komma att bo i ett helt år.

– Jag minns inte så mycket från den där tiden, mer än att jag hade sådan ångest att jag skrek av gråt tills jag skakade… Allt var bara kaos.

Camilla fick starka ångestdämpande mediciner, så kallade bensopreparat.

– De stängde av alla känslor och tankar, och det var väldigt skönt just då. Jag låg stilla som en zombie och sov hela dagarna, gick bara upp för att äta mat.

”Vändpunkten kom när jag förstod hur deprimerad jag varit”

Efter ett tag var Camilla redo att börja trappa ner lite på de tunga medicinerna. Och hon fick läsa den psykiatriska utredningen som hade gjorts på henne.

– Det blev en vändning, för det var där jag började förstå mig själv. Jag kunde se hur djupt deprimerad jag varit, och hur allt jag tänkt och gjort varit snedvridet av depressionen. Sjukdomsinsikt är verkligen A och O för att kunna bli frisk.

Camilla började i kbt-terapi för att bli medveten om hur hon tänkte, och få redskap att styra om de destruktiva tankemönstren hon levt med så länge.

– Framför allt insåg jag hur mycket tankarna påverkar känslorna. Jag jämförde mig hela tiden med allt jag hade klarat av förut. Nu kunde jag inte ens åka tunnelbana utan att få panikattacker, och det kändes så himla misslyckat.

”Men kan du inte också se att det är väldigt lyckat de gånger du faktiskt klarar av att åka tunnelbana?” sa psykologen då.”

– Och det är det ju förstås. Nu försöker jag lägga fokus på allt jag klarar istället för på det som inte går så bra. På det sättet bygger jag upp min självkänsla igen, sakta men säkert.

Livslusten började komma tillbaka

Camilla jobbar stenhårt på att hantera sin rädsla.

– Rädsla är det värsta, för den frammanar konstiga tankar och ångest. Jag har till exempel fått framkalla panikattacker hos mig själv för att lära mig lita på att jag klarar av det. Det är ju bara känslor, som snart byts ut mot nya om man kan bemöta dem på ett bra sätt.

När började du känna igen att livet har en mening?

– Det har kommit successivt. En viktig vändpunkt var när min kollega och vän Anders Glisén bad mig ingå ett muntligt sexmånaders-kontrakt i taget där jag lovade att inte ta mitt liv. Först var jag inte övertygad själv, men jag tänkte att jag kan ju i alla fall ge det sex månader. Sedan gjorde vi nya halvårskontrakt allteftersom. Och jag la märke till att för varje gång så kändes det lite ljusare inuti mig. Det gav tillförsikt.

Livslusten kom tillbaka i små vardagliga bitar. Camilla började bry sig om att vattna blommorna i sitt rum på avdelningen, hon höll ordning och skötte sin hygien.

– Jag tog hand om mig själv lite mer, borstade tänderna, kammade håret. Och jag märkte också att jag kunde vara ett bra stöd till mina medpatienter, att jag var viktig för dem. Det hjälpte mig mycket. För man behöver känna sig behövd, det är helt grundläggande för att livet ska få en mening.

”Dämpar dipparna”

Sedan drygt ett år tillbaka bor hon nu på ett så kallat anpassningsboende i Stockholm, planen är att snart flytta till egen lägenhet. Och hon har slutat helt med de tunga medicinerna.

– Det är ett måste för att kunna få ett fungerande liv igen, för de gör en väldigt trög. Det var fantastiskt att kunna tänka klart igen!

Camilla har också fått ett speciellt p-piller mot hormonsvängningarna.

– De tar inte bort, men dämpar dipparna rejält. Och nu när jag kan se mönstren så vet jag att jag inte ska ta några som helst beslut under ”den dåliga veckan” före mens.

Nyligen hängdes Camilla ut i en bok för att ha varit älskarinna åt Kungen, för många år sedan. Det blev väldigt uppståndelse och utländska paparazzi hängde i fönstren där hon bor.

– Det var sanslöst! Där hade jag kunnat ramla ner i de gamla mönstren och känna mig skambelagd och misslyckad igen. Men istället tänkte jag att det inte har med mig att göra, det är bara ett mediedrev som snart blåser över. Och det gjorde det också. Jag lät det inte inkräkta på mitt egenvärde.

Vill driva frågor om psykvården

Camilla har bestämt sig för att berätta om allt hon varit med om. Att ge sanningen om sig själv. Hon skriver på en självbiografi, och vill ut och hålla föredrag.

– Det är så viktigt att vi börjar prata öppet om depressioner, och hur viktigt det är att söka hjälp. Det kan drabba vem som helst och det är inget att skämmas för!

Camilla har också ambitioner att börja jobba politiskt.

– Jag vill verkligen driva frågor om den psykiatriska vården. Kan jag använda det jag gått igenom till att få igenom förbättringar så var det värt allt, då var det inte förgäves. Det är min nya uppgift, som känns väldigt meningsfull.

Finns det något du ångrar idag, som du skulle ha gjort annorlunda?

– Ja, massor. Framför allt ångrar jag att jag inte bad om hjälp tidigare, även om jag verkligen också kan se varför jag inte gjorde det. Hela min självbild var ju uppbyggd på att jag var en sådan som klarade vad som helst själv. Men nu med allt jag gått igenom, och alla människor jag mött, så vet jag att ensam inte är stark. Och jag borde förstås ha pratat med mamma. Men idag står vi varandra närmare än någonsin, det känns väldigt bra.

Camilla har varit fullt fokuserad på att lösa sina psykiska problem. Men för några veckor sedan blev hon varse att hennes tuffa liv även kostat på kroppen. Med ett kraftigt tryck över bröstet och en skarp smärta i ena armen åkte hon i ilfart till akuten.

– Jag är övertygad om att det är alla mediciner och att jag levde så isolerad under två och ett halvt år som gjort att kroppen tagit stryk. Jag gick ju upp 30 kilo också.

”Prioriterar min hälsa”

På akuten konstaterades att Camilla hade en förträngning i ett blodkärl, och man gjorde en sprängning. Läkarna vet inte ännu vad som orsakat det.

– Det gör mig så arg att kroppen ska krångla nu när jag äntligen börjar komma i balans mentalt. Men samtidigt inser jag ju att jag misskött mig de senaste åren, det är klart att kroppen far illa. Jag har bestämt mig för att inte ta ut någon oro innan jag har fått provsvaren.

– Och jag är fast besluten att prioritera min hälsa framöver, att äta bättre och börja med lätt träning. Det är en utmaning att bygga upp ett helt nytt liv från grunden, men det ska gå!

Av: Anna Carsall
Bild: Lennart Dannstedt

Dela
Tweeta
Maila
artiklar | recept
Hälsoverktyg
Stressa mindre
Kaloritabell
Motionstabell
Räkna ut ditt BMI
Räkna ut ditt kaloribehov
Räkna ut din midja / höftkvot
Ner i vikt - tjänster
Onlinekurser för nya vanor
Veckans meny
Nyhetsbrev
Annons

Annons

Annons


Annons



Annons

Nytt från MåBra Mamma

Laddar nästa sida…