Annons

Annons

Angela Kovács: Gudstjänsten förändrade allt!

Angela Kovács levde med en förlamande känsla av att inte vara viktig, ens för sig själv. Av en slump hamnade hon på en gudstjänst – och hittade en förvissning om att vara fullkomlig, precis som den hon är.

Skådespelaren Angela Kovács är rutinerad i deckarvärlden. Mest känd är hon nog för rollen som kriminalinspektör Irene Huss, men privat är hon så långt ifrån en råbarkad polis man kan komma. Vi har träffats denna dag för att prata om tro, och kanske framför allt om hur tron hjälpt Angela att komma ifrån sin känsla av otillräcklighet.

Annons

– Jag var 45 år gammal och kände att jag inte kom vidare. Jag var fortfarande kvar i samma känsla som jag haft i hela mitt liv, att inte räcka till. Och jag hade så många frågor kring min barndom, varför det blev som det blev. Men inga svar, allt var som ett hoptrasslat nystan…

Hela Angelas uppväxt kretsade kring hennes pappa, och det trauma han upplevt som ungersk straffarbetare efter andra världskrigets slut 1945. Förhållandena i arbetslägret var ohyggliga, och pappan överlevde genom att elda björkved och äta kolet. Efter nio år, när Stalin var död, släpptes han till sist fri. Och kom till Sverige.  Det han hade upplevt var så utanför alla ramar, så ofattbart grymt att det inte gick att greppa.

– Pappa fick huvudrollen i mitt liv. Han var så uppfylld av det svåra han hade varit med om att det inte blev så stort utrymme över för annat. Hans sår var så grova, de blev en del av hans personlighet. Som barn blir man expert på att läsa av vad föräldrarna egentligen menar, man lär sig lyssna efter undertexterna. Inte ta för stor plats, inte låta för högt, inte finnas till för mycket…

”Det var som att det riktiga livet redan var upptaget av pappa”

I skuggan av pappans smärta var det som att allt annat blev futtigt, ja rentav betydelselöst.

– Det var som att det riktiga livet, det min pappa levt, redan var upptaget. Han hade befunnit sig så nära döden så många gånger och lyckats överleva. Han har levt i sin egen bubbla med erfarenheter som ingen annan kan förstå eller få tillträde till. Och jag tog på det sättet över problem som egentligen inte var mina egna.

Angela fick svårt att ta sig själv på allvar. Vad hon än kände så förminskade hon det. För hur trivialt och nästan banalt var inte hennes eget liv i relation till pappans.

– Jag körde alltid på, satt aldrig stilla, unnade mig inte en lugn minut, var alltid rastlös. Kanske var det ett sätt att slippa känna efter hur jag egentligen mådde…

Det var när Angelas son Jonatan började i scouterna i missionskyrkan som hon fick sitt första intryck av det kristna sammanhanget.

– Han blev stormförtjust och miljön i församlingen kändes så kärleksfull. De accepterade mig precis som den jag är, just det som jag hade så svårt att känna gentemot mig själv.

Så började Angela tänka på att hennes barn inte var döpta och att hon ville ge det till dem. Hon tog kontakt med pastorn i kyrkan och förklarade att hon var lite bekymrad över det här med dopet. Pastorn frågade då: ”Men du själv då? Detta kanske är något du vill ge dig själv?”

– Jag funderade på hans ord. Och jag tänkte på det här med tro, var fanns den för mig? Vad trodde jag på? Jag hade ställt sådana frågor till mig själv förut, men aldrig tyckt att jag haft tid att fördjupa mig i det.

Angela bestämde sig för att helt förutsättningslöst gå på gudstjänsten kommande söndag.

– Och jag blev fast på en gång. Det var en sådan stillhet, jag hade ett enormt behov av det. När jag satt där kunde jag hitta fokus, jag kunde slappna av, vilket var helt omöjligt i vanliga fall.

Angela kände att hon fick tillbaka samma koncentration hon upplevt som barn när hennes mamma suttit på sängkanten och läst högt ur olika böcker.

– Mamma boostade mig med sin kärlek, och hon öppnade dörren in till fantasins värld. En värld där allt var möjligt och man fick vara ifred med sina tankar och tolkningar. Och nu på gudstjänsten hittade jag tillbaka till den där känslan av andrum, av inre stillhet, som jag hade glömt bort…

”Jag grät mig igenom de tjugo första gudstjänsterna”

Angela började gå till kyrkan varje söndag.

– Den där timmen blev en stund när jag unnade mig att sitta ner och bara ta in. Jag behövde inte prestera något utan lyssnade bara till ord som väckte tankar i mig. Tankar som jag under resten av veckan kunde bära med mig och fundera över.

De tjugo första gudstjänsterna grät hon sig igenom.

– Det var så mycket känslor som kom upp till ytan, en massiv sorg över att inte ha unnat mig känslan av frid under så många år. Men också glada tårar för allt jag fått, min man och mina barn. Jag hade varit ockuperad av de tunga grubblerierna över mitt förflutna, nu kunde jag plötsligt också se hur mycket positivt jag faktiskt hade i nuet. Och jag fylldes av en djup och ödmjuk tacksamhet.

Det fanns två bönekorgar, i den ena la man ämnen man ville att pastorn skulle läsa högt inför församlingen och i den andra det man ville att bara Gud skulle se. Angela skrev samma fråga varenda söndag. Hon la den i den slutna bönekorgen. Vad hon skrev vill hon inte avslöja, det är för personligt. Men det handlade om alla frågor kring barndomen.

Och när hon satt där i kyrkan och riktade sin uppmärksamhet inåt, mot Gud, mot alltet – eller hur man nu vill uttrycka det – så förnam hon en stor frid. Det blev som ett slags svar, ett känslomässigt avslut på all oro och alla tvivel kring vem hon var.

– Det kändes som att jag fick en andlig direktkontakt. Jag upplevde väldigt starkt att jag fick finnas till med hela mig, det var en känsla av varande, jag kan inte beskriva det på något annat sätt…

Angela fortsatte att gå på gudstjänsterna. Och två månader senare hade något avgörande hänt.

– Den där rastlösheten och känslan av att jag gjorde bäst i att förminska mig hade på något sätt börjat lämna mig. Jag började komma till ro med att det var så här jag hade format mitt liv. Det är svårt att förklara, men känslan av fullkomlighet och friden jag kände helade mig, säger Angela och fortsätter:

– Nu kan jag se att båda mina föräldrar älskar mig, var och en på sitt sätt. Och pappas historia får inte ta så stor plats längre. Jag har ett eget liv att leva nu, en egen historia. Det finns en ro i att acceptera. Det känns inte längre som att frågorna jag grubblat över behöver besvaras, jag har hittat en väg som tar mig framåt, inte bakåt.

Så tystnar hon, tänker en stund, och tillägger:

– Tänk att lösa något man gått runt och kånkat på i 45 år! Där jag tänkt att jag kanske ska prova någon form av terapi eller magiska stenar. Och så kom det till mig via Gud. Jag gick i och för sig i terapi sedan också, men andligheten blev öppningen.

Bönen är en färskvara

Numera har bönen blivit vardag för Angela, den är bra för att hålla en inre balans, tycker hon.

– Att be är färskvara, jag måste hela tiden rensa rören så de inte blir fyllda med sot. Är det inte utrensat i mitt inre når inte känslan av frid fram.

Numera är andligheten en självklar del i Angelas liv.

– Jag känner mig som en del av en större helhet, jag behöver inte bära saker ensam. En börda eller ett problem löses inte upp i tomma intet med hjälp av tron, det är inget quickfix. Däremot blir jag stärkt i själen, jag får ett annat förhållningssätt till livet.

Angela har märkt att vissa som inte själva är troende blir provocerade av hennes gudstro.

– Men när vi börjar prata brukar de komma fram att det inte är Gud de har något emot, utan hur människor använt bilden av Gud för sina egna syften. Eller så har de taskiga erfarenheter av någon präst som betett sig illa. Tro är egentligen något högst personligt, man får leta efter sitt eget förhållningssätt. Om man sedan kallar det för Gud eller något annat är inte viktigt.

 

 

TEXT OCH FOTO: FRIDA FUNEMYR

Dela
Tweeta
Maila
artiklar | recept
Hälsoverktyg
Stressa mindre
Kaloritabell
Motionstabell
Räkna ut ditt BMI
Räkna ut ditt kaloribehov
Räkna ut din midja / höftkvot
Ner i vikt - tjänster
Onlinekurser för nya vanor
Veckans meny
Nyhetsbrev
Annons

Annons

Annons


Annons



Annons

Nytt från MåBra Mamma

Laddar nästa sida…