Annons

Malin blev utbränd: ”Måstena tog aldrig slut”

En dag när Malin Landberg stod inför sina elever tystnade hon plötsligt – mitt i en mening. Hon hade glömt vad hon pratade om.
artiklar | recept
Hälsoverktyg
Kaloritabell
Motionstabell
Räkna ut ditt BMI
Räkna ut ditt kaloribehov
Räkna ut din midja / höftkvot
Ner i vikt - tjänster
Onlinekurser för nya vanor
Veckans meny
Nyhetsbrev

Annons


Annons

När började det bli för mycket? Så här i efterhand kan Malin Landberg se att stressen trappades upp under flera år – utan att hon var medveten om det.

– Jag har alltid varit en positiv person, som sett till att ha mycket att göra, för att jag trivts med det. Det har känts som om jag har hur mycket energi som helst. Hade inte en tanke på att den kunde ta slut.
Malin jobbade som lärare. När hon fick chansen att arbeta på ett utbildningsföretag tackade hon ja direkt. Men blev inte alls som hon tänkt sig.

– Jag hamnade i ett läge där jag varken fick handledning eller information om vad som förväntades av mig. Jag blev väldigt osäker och fick svårt att somna om kvällarna. Låg och grubblade över hur jag skulle klara av allt.

Till slut bestämde sig Malin för att säga upp sig och gå tillbaka till sitt gamla jobb, som lärare.
Nu skulle allt bli bra! Det var fullt ös med en stor klass och deras föräldrar, som var engagerade i sina barn och hade åsikter om det mesta.

Klåda och brinnande känsla i munnen

– Jag körde på som vanligt. Ville vara duktig och vara alla till lags. Jag kände ingen arbetsglädje men tänkte att det blir bättre sedan.

En bit in på hösten drabbades Malin av klåda på kroppen och det började bränna i munnen.

– Det var så konstigt, som om jag hade druckit något varmt. Och så var jag så trött, det spelade ingen roll hur mycket jag sov. Jag var övertygad om att jag hade blivit allergisk mot något.

Efter att ha tagit prover, som såg bra ut, fick Malin en fråga av läkaren: ”Har du funderat över om det kan vara stressrelaterat?”

– ”Nej, det kan det absolut inte vara!” svarade jag. Det kändes inte så. Allt var ju bra nu!
Men när Malin kom hem började det kännas jobbigt att läkaren ställt den där frågan.

– Det skavde i mig: Jag som hade en fin man som delade på ansvaret hemma, hur kunde jag vara stressad? Fick dåligt samvete bara vid tanken. Och alla andra klarade ju av att ha barn och jobba, varför skulle inte jag göra det då?

Så hon slog ifrån sig tanken och fortsatte som vanligt. Den följande tiden skulle en mängd symtom smyga sig på.

Fick svårt att sova

– Jag började bli lättirriterad. Om något hände på morgonen till exempel när jag skulle lämna barnen på skolan, det kunde vara något papper som skulle hämtas precis när vi skulle gå, fick jag världens utbrott. Både ilskan, och även ångesten över att jag var så arg, satt i länge…

Hon kände det som att en piska drev på henne.

– Tiden räckte inte till. Jag hade kom-ihåg-listor till allt och skyndade mig överallt – för att hämta barnen, köpa mjölk, laga mat, lägga barnen, jobbplanera, svara på mejl från föräldrar… Måstena tog aldrig slut.

Med tiden började hon få svårt att somna igen.

– Jag var så trött, och ändå låg jag vaken. Tankarna snurrade, som om jag hade en torktumlare i huvudet! Och när jag väl lyckats somna väckte jag mig själv med problemtankar.

Hon som var så sliten, hur skulle det gå om hon inte fick sova?

– Jag fick ångest, bara grät och grät… Och förstod inte varför. I stället tänkte jag: Skärp dig, sluta fjanta dig!

Bara sommarlovet kom skulle det bli bättre.

– Då skulle jag få vila…

Sommaren kom. Malin var på landet och solen sken.

– Och allt kändes jobbigt, jag orkade inte göra något med barnen, de fick vara utomhus medan jag var inne, för jag klarade inte av att höra dem. Alla ljud gick direkt in i hjärnan på mig. Vad var det som var fel? Jag förstod inte…

Svårt att koncentrera sig

Så kom hösten. En ny termin knackade på dörren. Som vanligt var det full fart från dag ett. Och det tog inte lång tid innan oron kom tillbaka.

– Jag grubblade över möten jag skulle ha eller hade haft. Vad hade jag sagt? Hade jag gjort något fel? Glömt något?

Malin behövde allt längre tid på sig att planera arbetsdagen, eftersom hon hade så svårt att koncentrera sig.

– Och jag kunde knappt formulera mig i skrift längre, jag som haft så lätt för att skriva…
Varje morgon när Malin gick till jobbet grät hon.

– Jag var förtvivlad. Mina kolleger såg att jag inte mådde bra. ”Hur är det?” undrade de. De tyckte att jag skulle sjukskriva mig och gå hem, men vad skulle bli bättre av det? Jag skulle bara ha ännu mer att göra sedan…

Den oundvikliga kollapsen kom kort därpå: En dag när Malin stod framme vid tavlan glömde hon plötsligt bort vad hon pratade om.

– Jag bara tystnade. Vad hade jag precis sagt? Hade ingen aning. Det var tomt i huvudet. Först då blev jag jätterädd! Det här var inte bra, det förstod jag ju. ”Sätt igång med det ni ska göra”, sa jag till barnen. Och de började, så tydligen hade jag gett dem någon uppgift. Fattar inte hur jag tog mig igenom den där lektionen.

Kunde inte sluta gråta

När hon ringde företagshälsovården fick hon tid nästa dag.

– Läkaren ställde frågor om hur jag mådde. Och jag kunde inte sluta gråta.

Hon fick fylla i formulär med självskattningsskalor – ett för stress och ett för depression. Och Malin blev sjukskriven med diagnosen utmattningsdepression.

– Nu kunde jag släppa taget, jag kapitulerade, orkade ingenting. Det enda jag gjorde på dagarna var att lämna barnen i skolan på morgonen, det kändes viktigt. Orkade knappt gå de där 700 metrarna hem sedan, annars låg jag bara i soffan. Och jag behövde ha det nersläckt runtomkring mig, annars var det som om huvudet skulle sprängas.

”Jag kunde prata med min man”

Fick du stöd hemma?

– Ja, jag kunde prata om allt med min man. Och jag försökte förklara för barnen att ”jag jobbar inte nu för jag är sjuk”. Min äldsta svarade: ”Men det är bra mamma, för du är inte så arg längre.” Åh vilka skuldkänslor jag fick först… Samtidigt kunde jag acceptera att det var så här det var.

När hon blev lite piggare började hon i terapi hos en psykolog, lärde sig avspänning, promenerade för att få dagsljus och bli fysiskt trött.

För första gången i sitt vuxna liv slutade Malin ha bråttom.

– Rastlösheten var borta. I stället kunde jag bli stående vid vattenbrynet, under mina promenader, blicka ut och bara andas.

Avspänningsövningarna hjälpte henne att få kontakt med sig själv – och släppa jobbiga tankar. Hos psykologen fick hon hjälp att ifrågasätta sina tankebanor.

– ”Om du inte gör det och det, vad händer då?” ”Vad är det värsta som kan hända?” ”Vad vill du?” ”Varför gör du det här – för att du vill eller tror att du måste?” De där frågorna har gjort en enorm skillnad för mig.

Då kom glädjen tillbaka

Och en dag kände hon:

– Jag var glad! Det var kul att träffa folk och göra saker igen, jag kunde skratta och uppskatta mitt liv…
Sammanlagt var Malin sjukskriven i två månader. När hon skulle trappa upp arbetet successivt igen fick hon möjlighet att byta klass.

– Det är så lätt att ramla tillbaka i gamla mönster igen om man kommer tillbaka till exakt samma miljö. Men det var ändå jättejobbigt att börja jobba igen. Min hjärna kopplade ju ihop skolan med allt jag gått igenom.

En avgörande skillnad fanns dock: Nu hade Malin ett fokus som var högre än alla andra: att må bra.

– Och då kunde jag inte stressa, jag var tvungen att sätta gränser…

Malin bestämde sig för att aldrig mer må så dåligt som hon gjort; och utbildade sig till avspännings- och stresspedagog – för att kunna använda verktygen på sig själv.

Nytt liv – som stresspedagog

Hon har också valt att gå ner till halvtid. En dag i veckan är hon ledig och en ägnar hon sig åt sitt nystartade företag – som stresspedagog.

– Jag vill dela med mig av mina kunskaper. Och jag jobbar hela tiden med mina egna tankar, som häromdagen: ”Men jag måste ligga i om jag ska få fart på företaget!” for det igenom huvudet. Då ifrågasatte jag med: ”Men varför då? Jag har en dag i veckan, jag hinner det jag hinner.” Jag är trygg med att jag gör så gott jag kan med de förutsättningarna jag har just nu. Har blivit mycket snällare mot mig själv.

Numera känner hon till varningstecknen.

– Så fort jag börjar känna mig lättirriterad och jagad av klockan så betyder det att jag är stressad. Och jag vet att jag aldrig kommer att bli den jag var förut, kommer aldrig att orka lika mycket. Har blivit som allergisk mot stress. Samtidigt är jag mycket gladare! Kan känna en sådan glädje bara över faktumet att jag mår bra. Förut tänkte jag inte ens på hur jag mådde, utan körde bara på.

 

LÄS MER

Läsarbrevet: Dagen då stressen hann i kapp

Trött, utbränd eller sjuk – vad säger din kropp?

Stress kan få ditt hjärta att brista

 

AV: Anna Carsall

Dela
Tweeta
Maila
Annons

Annons
Annons
Annons
Nytt från MåBra Mamma

Laddar