Annons

Kjell-Olof Feldt: Jag drack för att dämpa min dödsångest

Först drack Kjell-Olof Feldt för att koppla av. Sedan för att döva abstinensen och dödsångesten. Birgitta von Otter kunde bara se på hur hennes man sjönk allt längre ner i sitt alkoholmissbruk. Till slut fick han hjälp att lära sig dricka måttligt – med en ny metod.
artiklar | recept
Hälsoverktyg
Kaloritabell
Motionstabell
Räkna ut ditt BMI
Räkna ut ditt kaloribehov
Räkna ut din midja / höftkvot
Ner i vikt - tjänster
Onlinekurser för nya vanor
Veckans meny
Nyhetsbrev

Annons


Annons

Det är en varm sommardag när jag träffar före detta finansministern Kjell-Olof Feldt och Birgitta von Otter. I 45 år har de varit gifta. Denna dag är vi på deras sommarställe i halländska Ugglarp, som är en idyll med glittrande vatten och grönska precis inpå stugknuten.
Nu har de kommit ut med en bok som de skrivit tillsammans. Den har fått titeln Vägen ut. En loggbok om alkoholism och medberoende, och handlar om hur Kjell-Olof till slut tog kontrollen över sitt drickande.

Han vet inte själv exakt när missbruket började.
– Alkohol var ett vanligt inslag inom det politiska umgänget, med middagar och mottagningar. Och på flygresor drack man för att koppla av. Så småningom blev det en vana att ta en drink när dagens arbete var slut. Jag och Birgitta har alltid haft ett socialt liv också, och där har det förstås druckits en del.
Birgitta inflikar:
– Kjell-Olof har alltid druckit mer än de andra vi har umgåtts med.

Ständigt hittade han nya ursäkter för sitt drickande, som att han var mer kreativ med alkohol i kroppen.
– Med sprit i kroppen gick det lättare att skriva. Och inläsningen av tråkiga promemorior blev enklare och mer lustfylld. Ofta var det en form av tristess som jag ville döva, säger han.
I december 2001 gick drickandet in i en ny, djupare fas – när Kjell-Olof fick beskedet att han drabbats av prostatacancer.
– Jag hade dödsångest. Många kvällar blev det flera drinkar och sömntabletter, för att fly från ångesten. Jag kanske ändå skulle dö, så vad gjorde det om jag drack? Så tänkte jag.

Cancerbehandlingen pågick i ungefär ett år sammanlagt. Och det tog ytterligare några år innan läkaren kunde friskförklara Kjell-Olof.
– Min alkoholkonsumtion fortsatte, även om jag än så länge bara drack på kvällarna, berättar han.
Ett tag gjorde jag markeringar på flaskorna, för att ha koll på hur mycket han drack. Men jag slutade med det. För vad skulle det tjäna till? Vem skulle jag redovisa det för? säger Birgitta.
Det var under hösten 2012 som drickandet eskalerade.
– Jag började ta ett eller två glas vodka till lunch. Sedan pausade jag fram till tretiden på eftermiddagen. Hade en regel för mig själv att inte dricka något efter klockan nio på kvällen. Den regeln gick inte så bra att hålla när vi hade middagsgäster eller själva var bjudna på middag, säger han.

Vid det här laget drack han för att hålla abstinensen i schack. Den tog sig uttryck i skakningar och ångest.
– Jag försökte lugna djävulen i min hjärna. Alkoholen hade nu påverkat mig både psykiskt och fysiskt, säger han.
Birgitta berättar om obehaget hon kunde känna när hon kom hem på kvällen. Och den tydliga lukten av alkohol i Kjell-Olofs arbetsrum.
– Det var olustigt att komma hem, för jag visste ju inte hur han skulle vara. Var han glad och pratsam, dyster eller rent av aggressiv? Och då menar jag verbalt aggressiv, för han har aldrig varit fysiskt våldsam. Värst var nog det jag kallar ”slirigheten”, som för mig är ett slags psykologisk kladdighet, en berusad och ibland obegriplig intimitet, säger hon och fortsätter:
Och alla gånger jag ställt frågor om varför han dricker så har han svarat ”Vad ska jag annars göra?” och ”jag ska ju ändå dö”, berättar hon.

Tanken att söka hjälp återkom allt oftare, men alkoholen och dess effekter segrade varje gång.
– Jag kunde inte tänka mig ett liv helt utan alkohol, berättar Kjell-Olof.
Så började han tänka om: Kanske skulle en behandling inte innebära livslång nykterhet? Kanske skulle man kunna fortsätta att dricka, men utan att alkoholen bestämde?

Birgitta, som kände stark oro för sin mans dryckesvanor och ojämna humör, kontaktade en alkoholterapeut utan att berätta det för sin man.
– Terapeuten sa att Kjell-Olof var alkoholist. Och jag kände faktiskt lättnad efter besöket. Jag hade inte riktigt velat tro att det var så illa. Nu blev det lättare att förstå en del av det som hänt, berättar hon.
Måndagen den 9 mars 2015 bestämde sig Kjell-Olof för att avgifta sig själv.
– Jag var tvungen att erkänna att jag inte styrde över alkoholen längre. Den hade helt tagit över.

Mottagningen för alkohol och hälsa Nord, i Mörby i Stockholm, är nytänkande inom alkoholområdet. Behandlingen är inriktad på dem som dricker för mycket, men inte har andra sociala problem. Klienten själv får avgöra om målet är att sluta dricka helt eller att dricka mindre.
– Mitt mål med behandlingen var att ta kontroll över mitt drickande, inte att sluta dricka. Jag kunde absolut inte se mig själv som nykter alkoholist resten av mitt liv. Jag växte upp i en familj som ständigt behärskades av en deprimerad nykter alkoholist, berättar Kjell-Olof.

Birgitta hade delade känslor inför avgiftningen.
– Efter först ha känt glädje över hans beslut, så kom rädslan. Vad händer om suget och abstinensen blir outhärdlig? Kommer han att ligga vaken med ångest och ropa desperat att han inte står ut?
Kjell-Olof bestämde sig, trots avrådan från sin alkoholläkare, att sluta dricka tvärt. Målet var att vara helt nykter i en månad.
– Jag var förvånad över att jag inte kände av det där berömda suget.

Men så kom abstinensen till slut, som en diffus olustkänsla som påminde om en influensa.
– Framåt kvällarna började jag frysa och må illa och hade svårt att koncentrera mig. Jag fick också svårt att kontrollera mina armar och ben. Att borsta tänderna blev plötsligt en omöjlighet, berättar Kjell-Olof.
Abstinensen kom nästan exakt samma tid varje dag, när det förut hade varit dags för eftermiddagsdrinken. Då fick Kjell-Olof balanssvårigheter, illamående, dålig aptit och huvudvärk.
– Men inga besvär har varit så våldsamma som dem man ser på film eller läser om i böcker: människor som skakar okontrollerat och badar i svett. Jag kände inte heller att jag skulle vilja dämpa symtomen med sprit. Det var ett gott tecken, säger Kjell-Olof.

Successivt började han må allt bättre.
– Jag började gå längre promenader med våra hundar, även i terräng som varit omöjlig att gå i tidigare. Och jag kunde knäppa knapparna i skjortan igen. Tidigare hände det att jag måste avstå från att ha skjorta eftersom jag var så fumlig att jag inte kunde knäppa knapparna.

Mängder av flaskor med mineralvatten ersatte vinflaskorna. Proceduren att öppna en flaska, hälla upp vattnet i ett glas och föra det till munnen höll abstinensen i schack.
Birgitta berättar om den förändrade stämningen hemma:
– Tystnaden som så ofta fanns tidigare var inte längre olycksbådande. Samtalen flöt bättre och hakade inte upp sig med otaliga upprepningar. Stämningen var vänligare. Och spritlukten dominerade inte längre. Kjell-Olofs trevliga och välbekanta doft var tillbaka, säger hon glatt.

Efter sex veckor utan alkoholförutom någon lättölbestämde sig Kjell-Olof för att göra ett test.
– Självklart undrade jag över om ett glas vin skulle dra ner mig i fördärvet. Men jag ville se om min förhoppning om att kunna ha ett måttligt bruk av alkohol var möjligt.
Han berättar att han tyckte att det var märkligt att han inte var fylld av några förväntningar inför testet.
– Den första klunken smakade konstigt och för en stund kände jag alkoholens effekt på mitt välbefinnande. Men det gick över. Och jag fick inget sug efter mer. Inga abstinensbesvär heller.

Testerna, med något glas vin till middagen, fortsatte och resultaten var tillfredsställande.
– Jag kände varken sug efter mer eller fick några fysiska besvär. Tvärtom fortsatte de positiva förändringarna. Har inte kunnat skriva med penna på över tio år, trodde ett tag att jag hade drabbats av parkinson. Men det var muskulär skrivkramp. Nu när jag skulle skriva krampade inte handen och texten blev läslig, berättar Kjell-Olof.
Han understryker att han hela tiden avstått från att sia om utgången av testet. Han och Birgitta tar en dag i taget.
– Att jag kan dricka ett glas vin till middagen säger inget om framtiden. Men just nu fungerar det. Nu är det jag som har kontrollen.

Det är de fysiska förbättringarna, som bättre värden och större rörelseförmåga, som driver honom. Men där finns en annan viktig förändring också – som Birgitta tydligt ser.
– Kjell-Olof ler igen. Under de senaste fem åren har han sett bister ut för det mesta, förbannad och ofta även sorgsen, berättar Birgitta.
Det har gått drygt ett år sedan han började med de nya alkoholvanorna. Och han är nöjd med sig själv.
– Beroendet finns kvar, men nu kan jag styra det. Jag ser fram emot dessa små stunder av njutningar, samtidigt som den gamla lusten att fylla på glaset känns allt svagare.

Av Anne Haavisto
Foto Christel Lind

Dela
Tweeta
Maila
Annons

Annons
Annons
Annons

Laddar