Annons

Katarina Taikons dotter: Jag fick aldrig vara stolt över mamma!

Hennes mamma var den kända författaren Katarina Taikon. Ändå dolde Angelica Ström länge sin bakgrund – hon hade blivit mobbad till tystnad.
artiklar | recept
Hälsoverktyg
Kaloritabell
Motionstabell
Räkna ut ditt BMI
Räkna ut ditt kaloribehov
Räkna ut din midja / höftkvot
Ner i vikt - tjänster
Onlinekurser för nya vanor
Veckans meny
Nyhetsbrev

Annons


Annons

Namn: Angelica Ström, 62
Familj: Sambo, 3 vuxna barn, två bonusbarn, 4 barnbarn, 3 bonusbarnbarn
Yrke: Specialpedagog
Bor i: Hägersten, Stockholm
Aktuell: Som en av berättarna i dokumentärfilmen Taikon om hennes mamma Katarina, vars genombrottsbok Zigenerska precis kommit ut i nyutgåva på Natur & Kultur

Min mamma var så vacker att människor vände sig om efter oss när vi var ute och gick på stan. Hon skrev böcker som alla kände till och pratade om – och som gjorde skillnad för många människor.

Ändå fick jag inte vara stolt över henne. Inte förrän nu, när jag själv är äldre än hon var när hon dog, har jag börjat prata om min bakgrund.

Jag föddes 1953 som ett trolovningsbarn. Min mamma var författaren och aktivisten Katarina Taikon, min pappa skådespelaren Ove Tjernberg. De levde aldrig ihop, men jag fick hans efternamn.

Jag hade en trygg uppväxt, omgiven av mamma, min styvpappa Björn, deras vänner och min romska släkt. Jag dansade balett, läste allt jag kom över och älskade min skolfröken Brita.
Men så flyttade vi till ett nytt område och jag blev tvungen att byta skola.

Redan från dag ett var jag ute på hal is. Jag vet inte hur mina klasskamrater fick veta att jag hade romsk bakgrund. På den tiden hade mamma inte börjat skriva böcker så hon var inte känd. Kanske berättade jag det själv – min romska familj var ju en självklar del av mitt liv.

Jävla zigenarunge

Det räckte för att skolan skulle förvandlas från en plats som jag älskade till ett litet helvete. Värst var ett syskonpar i min nya klass som inte nöjde sig med att kalla mig jävla zigenarunge: de gav sig också på mig fysiskt, slog mig, piskade mig med pekpinnar i ryggen, slet sönder min kläder…

Varje dag när jag gick till skolan hade jag en klump i magen och varje dag gick jag hem och dolde för mina föräldrar vad som hade hänt. Någonstans innerst inne trodde jag att det skulle bli svårare för mig om jag berättade. Dessutom trodde jag att det var något som jag gjorde som utlöste trakasserierna. Om jag bara betedde mig rätt – var snällare, en bättre person – så skulle de sluta. Men det gjorde de inte. Det blev bara värre.

Till slut var det en av mina kamrater som berättade för sin mamma hur jag hade det. Hon kastade sig på telefonen och mer eller mindre skällde ut min stackars, ovetande, mamma för att hon inte gjorde något när jag for illa. Då uppdagades allt.

Min mamma var inte den som lät gräset gro under fötterna så hon tog mig i handen och tillsammans gick vi hem till syskonparet som var de värsta mobbarna. När deras mamma öppnade dörren och min mamma förklarade vad hennes barn hade gjort fick hon till svar: ”Jävla zigenarkärring.” Sedan försökte kvinnan knuffa mamma nerför trappan, innan hon smällde igen dörren rakt i ansiktet på oss.

Det där satte sig väldigt djupt i mig, att de gav sig på min mamma också. Jag tror att det gjorde att jag kände mig extra skyddslös. Från det ögonblicket bestämde jag mig för att det inte var bra att ha en romsk bakgrund, att det var bättre att inte låtsas om den. Det var ren självbevarelsedrift, ett sätt att skydda mig själv.

Vi önskade att hon jobbade på Konsum

Min mamma blev med tiden väldigt aktiv i sin kamp för romernas sak, men både jag och min bror önskade ofta att hon hade arbetat på Konsum i stället.

Jag gjorde allt för att mörka min bakgrund: pratade aldrig om min släkt, vägrade att vara med i hemma hos-reportagen som kändistidningarna gjorde. Om någon frågade varifrån jag kom, på grund av mitt mörka hår och mina bruna ögon, sa jag ”Ryssland” eller ”Frankrike”. Eftersom jag hette Tjernberg i efternamn fanns det heller inget tydligt som skvallrade om min bakgrund.

Ändå var det som om människor kunde sniffa sig till något genom mitt utseende.

Trots att jag bytte skola fortsatte ungar att retas. Men efter allt jag varit med om tyckte jag att lite glåpord var en bagatell. När jag var äldre riktades inte gliringarna direkt mot mig, men de kom ständigt.

Jag tog aldrig strid. Det var bara så min vardag såg ut, det var normalt. När man hörde något om romer var det nästan alltid negativt. Folk sa ”det ser ut som Taikon” eller ”de där jävla zigenarna”, utan att reflektera. Människor som annars var vettiga och trevliga kunde häva ur sig de mest märkliga fördomar – om just romer. Det var ständiga överraskningar. I mig föddes en känsla av att ingen riktigt var att lita på.

Jag blev expert på att pejla läget och känna av stämningar. Hela tiden anpassade jag mig efter omgivningen – för om jag var snäll och hjälpsam skulle risken minska för att jag råkade ut för något.

Usch, det smakar Taikon

Ett exempel var när jag som ung skulle träffa en blivande svärmor för första gången. Min dåvarande man hade förberett henne på min bakgrund och bett henne att inte säga något dumt. Det började bra med tjusig lunch. Jag kommer ihåg att det var lax och vitt vin. Vi skålade och hon sa välkommen, men så satte hon ifrån sig glaset, skrynklade ihop ansiktet och sa: ”Usch, det här vinet smakar Taikon.”

Min man skämdes och visste inte vart han skulle ta vägen. Själv blev jag inte överraskad… Så det slutade med att det var jag som fick trösta honom för att hans mamma varit så klantig.

Och så där höll jag på: Folk visade sina fördomar, kom på sig själva med att ha gjort bort sig – och jag tröstade dem och sa ”jag är så van”.

Jag förstår att romer i tidigare generationer arbetat med att spå – när man tvingas vara på sin vakt och pejla människor blir man väldigt bra på att läsa vad som är på gång. Det, och mina egna erfarenheter av mobbning, gör också att jag har en extra alert blick för människor som är utsatta, särskilt barn. Så det är kanske inte så konstigt att jag valde att utbilda mig till lärare.

Mina tre egna barn har inte haft samma erfarenheter som jag.

Flickorna är blonda så dem har jag aldrig behövt bekymra mig för. Min son är mörk och när han glatt kom hem och berättade att han avslöjat vem hans mormor var i skolan blev jag orolig och stressad. Vad kommer att hända nu? tänkte jag. Men det gick bra, en tid kallades han Ziggen och varken han eller jag tror att det var elakt menat.

Jag blundade när jag berättade

Inte ens när jag vid 40 års ålder träffade min nuvarande man kunde jag slappna av. Jag var absolut livrädd för att berätta för honom om min bakgrund. Jag visste ju inte hur han skulle reagera. Så kom vi till en punkt då jag insåg att jag var tvungen att avslöja att min mamma var Katarina Taikon. Jag minns att jag blundade när jag berättade det för honom eftersom jag var så rädd för hans reaktion.

”Jaha, och vaddå?”, sa han. ”Varför sitter du där och blundar?”

Jag förstod, när vi pratat om det, att det inte innebar något speciellt för honom. Det var en helt ny värld för mig att träffa en person som bara ville att jag skulle berätta mer. Nu har vi levt tillsammans i 18 år.

Men det dröjde ytterligare några år innan jag började prata öppet om mitt romska arv.

Den processen inleddes för drygt 10 år sedan. Då skulle Katitzi-böckerna komma ut som pocket och i samband med det var jag med på en sammankomst på Romskt kulturcentrum. Under kvällen fick jag frågan om jag var stolt över min mamma och jag kunde inte parera den: Jag började storgråta! Jag förstod inte själv vad som hände.

Självklart är jag stolt över min mamma! Men efteråt kände jag väldigt starkt att jag blivit berövad det – jag hade inte fått känna det eftersom jag så länge känt mig tvingad att dölja min bakgrund.
De senaste åren har jag pratat mycket om min uppväxt och om mamma, eftersom det kommit både en bok och en film om henne. Det har varit terapeutiskt på sätt och vis.

För mycket Katitzi

Jag tycker fortfarande inte om att det blir för mycket fokus på mig och min bakgrund, men ämnet är så viktigt att jag säger ja till att tala om Katitzi-böckerna och om min mammas kamp. På sätt och vis är jag fast i samma fälla som min mamma var: Det ska bara göras även om det är obehagligt. Men jag väljer vad jag ställer upp på. Bland annat har jag samtalat med pedagoger om hur man kan använda filmen i undervisning.

Jag hoppas att det kan göra skillnad.

Enormt många barn är utsatta i dag – och då pratar jag inte om dem som känner sig kränkta för att någon puttat till dem på skolgården.

Det finns så många barn i dag som inte får bjuda på sin identitet och som känner att ingen är intresserad av det de har att berätta. Fast nu är det inte bara romer, utan barn och ungdomar som kommit hit från hela världen.

Hyllad sommarpratare

”Årets viktigaste sommarprat” löd en av många hyllningar kring Angelica Ströms medverkan i Sommar & Vinter i P1.

Du kan lyssna på hennes sommarprat här!

BERÄTTAT FÖR ANKI SYDEGÅRD

FOTO: JONAS BILBERG

Dela
Tweeta
Maila
Annons

Annons
Annons
Annons
Nytt från MåBra Mamma

Laddar