Annons

Karin om mardrömmen i USA: Jag satt oskyldigt häktad i 4 år

Resan till USA förvandlades till en mardröm när Karin Volo häktades – misstänkt för delaktighet i brott som hennes exman begått. Under de nästan fyra år hon satt fängslad tvingades hon hitta strategier för att inte bryta ihop. Det gjorde henne starkare än någonsin.
artiklar | recept
Hälsoverktyg
Kaloritabell
Motionstabell
Räkna ut ditt BMI
Räkna ut ditt kaloribehov
Räkna ut din midja / höftkvot
Ner i vikt - tjänster
Onlinekurser för nya vanor
Veckans meny
Nyhetsbrev

Annons


Annons

Morgonen den 29 mars 2006 hade varit stressig. Jag och min sambo Sergio skulle flyga hem till Stockholm efter att ha varit på kurs i San Diego, USA, och på hotellet hade man glömt att väcka oss. Vi höll precis på att pusta ut vid gaten till vårt flyg när jag kände att någon knackade mig på axeln. Bakom mig stod tre stadiga män, och två av dem tog tag i mina armar samtidigt som den ena frågade:

– Är du Karin Volo?
– Ja, svarade jag.
– Vi har en häktningsorder utfärdad på dig – om du följer med oss lugnt så behöver vi inte sätta på dig handklovar.

Jag förstod inte vad de pratade om, det gick inte in. Men jag uppfattade min exmans namn och Mexiko. Sedan var jag tvungen att följa med, utan att få byta ett ord med Sergio som stod kvar, lika förvirrad som jag. De tog mig till ett rum på flygplatsen och fortsatte prata, men jag uppfattade inget. Jag var i chock.

Innan jag visste ordet av hade jag skjutsats till stadens domstol. Där fick jag vänta, i en fängelsebur med skarp lysrörsbelysning – till en början ensam, men så småningom tillsammans med allt fler brottsmisstänkta kvinnor som pratade och skrek till varandra. Det märktes att många av dem varit där förut, tuffa brudar som jämförde vad de varit med om – och de skrämde livet ur mig. Ljudet växte till en kakofoni, så jag slöt ögonen och försökte tänka: Jag är inte här, jag är inte här.

”Anklagad för bedrägeri”

Framåt eftermiddagen fick jag komma upp i rättssalen. Det var som en annan värld, med mjuka mattor och paneler av körsbärsträ på väggarna. Själva den rättsliga hanteringen sköttes enligt löpande band-principen. Inga frågor, inga känslor. Domaren läste upp vad jag var misstänkt för och så var jag formellt häktad. Det tog inte mer än fem minuter.

Nu fick jag veta att det var bedrägeri jag anklagades för.

Anledningen stod att finna flera år tillbaka i tiden. Jag är uppvuxen i USA och i tre år var jag gift med en amerikansk man som jag trodde var en seriös affärsman, men som visade sig vara professionell bedragare. När han blev avslöjad och dömdes till fängelse skilde jag mig och tog barnen och flyttade till min mammas hemland: Sverige.

Men han hade använt mitt namn när han gjorde affärer i Mexiko, och rättsväsendet där begärde mig nu utelämnad från USA. Det var ett missförstånd, och även om jag var rädd var jag övertygad om att det snart skulle redas ut.

I själva verket var det början på en nästan fyra år lång mardröm.

Jag fördes till häktet i en fångtransport, iförd handklovar och fotjärn. En vanlig tvåbarnsmamma som aldrig varit i klammeri med rättvisan och som har sina barn på andra sidan Atlanten får ingen specialbehandling, ingen extra sympati. Det blev tydligare för varje instans jag passerade. Jag var inte en person, bara en kropp som skulle igenom rättsprocessen.

Häktet var likadant. Jag kroppsvisiterades och fråntogs allt jag ägde med samma likgiltighet.

”Hon var hög på metamfetamin”

Jag visste inte hur jag skulle reagera, vad jag skulle göra. Som tur var fick jag sällskap med en annan intagen kvinna, Ellen, och vi förenades i vår oro för våra barn. Jag trodde det var därför hon hade så svårt att vara stilla, senare förstod jag att hon var hög på metamfetamin. Hon blev min guide den första tiden på häktet. Tack vare henne blev jag inte placerad i en cell för grova brottslingar utan med kvinnor som begått lindrigare brott. Med hennes hjälp accepterades jag också snabbt av våra cellkompisar, som jag innerst inne var mycket rädd för.

Cellen var tio kvadratmeter stor, med två våningssängar, ett skrivbord, en toalett och en öppen gallervägg in mot häktet. Där fanns inget privatliv – du var ständigt omgiven av andra människor. Behövde du gå på toaletten fick du använda ett skynke som hängdes upp på våningssängen för att få en illusion av avskildhet. Dina få ägodelar kunde du förvara i en låda under sängen – som undersöktes av vakterna närhelst det ansågs nödvändigt.

Allt var en enda stor chock.

Värst av allt var nätterna. Två gånger varje natt slets gallerdörren upp och en vakt kom in för att räkna alla intagna. Som om inte det räckte vände många fångar på dygnet och höll i gång nätterna igenom. Det var aldrig tyst. Så småningom lärde jag mig att sova hyfsat, men i början fick jag knappt en blund i ögonen.

”Fick inte ringa barnen”

De första dagarna på häktet hade jag fullt upp med att hålla näsan ovanför vattenytan. Jag var rädd, trött och hungrig eftersom maten var mer eller mindre oätlig. Jag hade inte haft kontakt med Sergio sedan poliserna knackade mig på axeln och oroade mig hela tiden för flickorna. Jag kunde inte ringa min familj eftersom det var ett internationellt samtal och ingen myndighet underrättade dem heller om var jag befann mig.

Efter en vecka lyckades jag och min sambo ändå få kontakt, genom en amerikansk vän. Jag och Sergio bestämde från första början att inte skrämma upp mina små döttrar genom att berätta att jag satt fängslad. Så när jag fick prata med flickorna på telefon ett par dagar senare sa jag att jobbet höll mig kvar i USA. Vi trodde ju fortfarande att missförståndet snart skulle vara utrett.
Till en början verkade det också hoppfullt. Jag fick ett datum en månad framåt i tiden då domaren skulle bedöma mitt fall. Men allt sköts upp och sedan dröjde dessutom domarens beslut. Våren och sommaren kom och gick, medan jag väntade och väntade. Månad lades till månad.

Det hade varit lätt att bryta ihop helt.

Men när man går igenom en kris och har en känsla av maktlöshet får man jobba med det som man ändå har lite kontroll över, det ger en känsla av trygghet. Därför är det viktigt att ha rutiner. Tidigt på morgonen, efter att frukosten serverats, var det lugnt och de flesta sov. Det var min egen stund då jag brukade sitta och skriva. Sedan kom lunch, motionsstund och middag. Fasta punkter i tillvaron – då jag också utvecklade egna vanor.

Började yoga

Redan efter tre dagar började jag yoga, under den timme om dagen vi fick vara ute och röra oss på häktets tak. Jag lärde mig att koncentrera mig på musklerna och andningen, så att jag befann mig i nuet och inte grubblade över barnen och mitt fall. Det minskade stressen. Efter bara ett par dagar kom en tjej och frågade vad jag gjorde och efter ytterligare några dagar var vi en hel grupp som höll på. Till slut blev jag känd bland de andra intagna som ”the yoga teacher”.

Jag började även läsa om meditation och la till det till mina dagliga vanor. När vi intagna räknades la jag mig ner på sängen och låtsades att jag sov. I själva verket mediterade jag. Det gav mig inre ro och jag lärde mig att kroppen ger oss tecken som vi inte alltid lägger märke till. Jag kunde få gåshud och känna som vågor av energi som rullade genom mig. Under meditationerna fick jag också inspiration till böcker som jag skrev och ritade till mina flickor för att ge dem verktyg att klara av vår separation.

En tredje rutin var att samla på ägg. Ett par gånger i månaden serverades vi kokt ägg och eftersom många inte åt sina samlade jag på mig så många som möjligt. Dem gömde jag sedan i ett hörn under sängen. När fängelsematen bestod av segt kött eller något annat jag inte kunde förmå mig att äta överlevde jag på mitt äggförråd.

När jag tillbringat fem månader i häktet kom beskedet från domaren: Han tyckte att de skulle skicka mig till Mexiko.

Men jag vägrade. Jag var livrädd för vad som skulle hända med mig och för att inte kunna ha kontakt med min familj om jag hamnade i mexikanskt häkte.

Så jag bestämde mig för att överklaga, men hade ingen aning att det skulle ta ytterligare elva månader att få beskedet från den processen. För självklart drog allt ut på tiden – dagarna blev till veckor, veckorna till månader och månaderna till år.

Min tillvaro var som en bergochdalbanefärd. För det mesta levde hoppet – jag läste självhjälpböcker för att hitta strategier att klara mig, arbetade i häktets bibliotek och fortsatte med mina vanor. Men ibland var jag så desperat att jag bara grät och grät. Till slut tänkte jag: Jag ger det till slutet av året. Då var det 2009. Och i december kom beskedet: Mexiko avskrev mig helt som misstänkt.
Då hade jag suttit oskyldigt häktad i tre år och nio månader.

”Kändes som min själ blivit våldtagen”

Några dagar senare kunde jag gå ut från anstalten som en fri kvinna. Det var en märklig känsla att ta på sig de kläder som legat i samma svarta väska sedan de packades ner, den där marsdagen för nästan fyra år sedan. Och det var en ännu märkligare känsla att komma utanför murarna. Jag kände en enorm glädje och tacksamhet över att jag var fri, tillsammans med en trygg förvissning om att jag var på väg hem – trots att jag inte fick lämna San Diego-området meddetsamma.

De första dagarna kände jag mig också smutsig, som om min själ blivit våldtagen. Jag tyckte att det var svårt att träffa nya människor, för hur skulle jag förklara vad jag gjort de senaste åren?
Det var över huvud taget svårt att smälta alla intryck. Jag drabbades av ett slags känslomässig kortslutning – ett tillstånd som varade i flera månader. Jag kunde börja gråta utan förvarning: vid middagsbordet med min familj, i mataffären när jag inte visste var jag kunde hitta mjölken. Jag såg ut som en vanlig människa men kände mig som en utomjording.

Gudskelov hade mina döttrar klarat separationen bra. Ögonblicket när jag slöt dem i mina armar, märkte hur mycket de vuxit och kände doften av deras hår var ett av de mest magiska i mitt liv.

Nu har det gått fem år sedan jag blev fri.

Jag har lämnat tiden i fångenskap bakom mig, men ändå inte.

Skadad men starkare

Mitt minne är inte vad det har varit. Jag som hade ett så fantastiskt komihåg glömmer saker titt som tätt. Jag tror att det beror på att kroppen inte vill minnas vad den har varit med om, men den är inte smart nog att bara glömma tiden i häktet – så den glömmer allt.

Men jag har också insett att jag besitter en enorm inre styrka.

Eftersom jag vill dela med mig av det jag lärt mig har jag skrivit en självbiografisk bok, Från galler till glädje – en livsresa genom 1352 dagar, om min tid som fängslad. Det jag tjänar på den kommer jag att skänka till en organisation, Not For Sale, som arbetar mot trafficking.

Jag har ett jättestarkt driv att försöka göra något bra av det jag varit med om – annars har det varit bortkastad tid. Något gott måste komma ut av det jag varit med om!

 

Karin Volo är bokaktuell med självbiografiska boken Från galler till glädje – en livsresa genom 1 352 dagar.

Berättat för: Anki Sydegård
BILD: Margareta Bloom Sandebäck

Dela
Tweeta
Maila
Annons

Annons
Annons
Annons
Nytt från MåBra Mamma

Laddar