Annons

”Jag ville vara sund – men var nära att dö”

Det började med ett nyårslöfte om att bli mer hälsosam. Drygt ett år senare var Isabella Caligari nära att dö, på grund av ensidig och för lite mat – och överdriven träning.
artiklar | recept
Hälsoverktyg
Kaloritabell
Motionstabell
Räkna ut ditt BMI
Räkna ut ditt kaloribehov
Räkna ut din midja / höftkvot
Ner i vikt - tjänster
Onlinekurser för nya vanor
Veckans meny
Nyhetsbrev

Annons


Annons

Isabella Caligari hade en okomplicerad inställning till mat och vikt.

– Jag tänkte inte på vad eller hur mycket jag åt och tränade regelbundet för att det var kul, tyckte att jag var fin precis som jag var.

Länge tänkte hon att hon borde ha varit den sista som skulle drabbas av ätstörningar. Hon hade det ju tryggt hemma, många kompisar och var ofta glad.

– Men så här i efterhand är jag inte förvånad. Jag var inte medveten om det då, men jag var också väldigt osäker och stressad. Jag jagade efter bekräftelse på att jag dög, framför allt genom att göra bra ifrån mig i skolan och när mina klasskompisar ville veta hur jag tränade – eftersom de tyckte att jag hade så snygg kropp.

Ville bli hälsosam

Allt började med ett nyårslöfte 2008. Då var Isabella 16.

– Jag bestämde mig för att träna mer, att bli mer hälsosam.

I dag vet hon hur lömskt det är att ha ett så abstrakt mål, för när vet man att man är hälsosam?

– Det finns ju alltid mer man kan göra. Dessutom är det lätt att fokusera för mycket på det man tänker är nyttigt och missa det som är bra på riktigt, för helheten.

Hon köpte träningskort och började gå på pass två gånger i veckan. Successivt blev hon alltmer intresserad av ”träningsvärlden”.

– Jag började läsa på. Lånade hem I form-tidningar från biblioteket, som jag lusläste och blev som besatt av deras tränings- och matscheman.

Så här i efterhand vet hon att det var känslan av kontroll som var så lockande, att kunna ”styra” sin hälsa.

Och med tiden började hon utesluta vissa saker i maten.

– Jag som hade kunnat äta vad som helst, och hur mycket som helst, utan att få dåligt samvete. Nu undvek jag till exempel smör, vitt bröd och mjölk, eftersom det kändes onyttigt. Och allt med socker i var farligt. Om jag ändå åt någon godisbit blev jag jättestressad och tänkte: ”Fan, varför åt jag det där? Det är ju inte bra för mig.”

Började med mindre portioner

Dessutom hade hon läst att man skulle sluta äta när man var halvmätt, att det var bäst för kroppen.

– Så jag började ta mindre portioner. Sög åt mig all information, utan minsta källkritik.

Några månader senare kretsade tankarna ständigt kring hur hon skulle kunna röra på sig så mycket som möjligt. Hon tog dagliga dubbelpass, sprang i löparspåret, gick upp tidigt för att hinna med en rask promenad före skolan och promenerade före träningen, ibland efteråt också.

Hon började välja bort att träffa kompisar.

– Jag prioriterade träningen, för jag fick så dåligt samvete om jag missade ett träningstillfälle.
När Isabella tittar på foton från den här tiden blir hon illa berörd.

– Jag såg ut som ett skelett, det fanns inget fett någonstans. På ett sätt förstod jag att jag blivit smalare, men jag såg det inte. När jag tittade på mig själv i spegeln såg jag bara en beige massa.

Hur mådde du?

– Jag var jämt trött, samtidigt som jag hade svårt att sova; det gjorde ju så ont i kroppen. Och ingen vågade krama mig, jag var ju så skör. Först stängdes hungern av, sedan känslorna. Hjärnan funkar inte när den får för lite energi. Jag förstod inte humor längre och kände agg mot alla. Ingen såg eller förstod mig, kändes det som.

Och hela tiden gick det bra i skolan.

– Jag kan inte fatta hur jag tog mig igenom gymnasiet, med bra betyg.
Plötsligt hade ett halvår gått och det blev sensommar. En dag kallade Isabellas föräldrar in henne i vardagsrummet.

Då grät pappa

– De frågade en massa. Sedan tvingade de upp mig på vågen. Den stannade på 42 kilo – till min längd på 159 centimeter. Så såg jag att pappa grät; jag hade aldrig sett honom gråta förut…

Föräldrarna tvingade henne att kontakta läkare.

– Jag ville bara sjunka genom jorden. Nu hade jag gjort dem ledsna också. Tänk att de fått en sådan misslyckad dotter. Samtidigt tyckte jag att de överdrev, för så farligt var det väl ändå inte.

Hur tänkte du om dig själv?

– Att jag fortfarande höll på att bli hälsosam, men inte var i mål än.

Isabella ringde trots allt till vårdcentralen – och kom i kontakt med Varbergs ätstörningsenhet. Där fick hon träffa läkare och psykolog, samt göra bedömningstest där det ingick att proväta på dagverksamheten.

– Jag och pappa kom dit, och jag förstod att det var viktigt att jag åt så mycket jag kunde – för att de skulle låta mig vara sedan. Så jag lassade på; jag var ju van vid att äta varenda dag, även om det var för lite och för ensidigt, så jag klarade av att få i mig den där maten. ”Det här ser ju bra ut” sa de på kliniken.

Isabella fick börja i samtal hos en terapeut en gång i veckan. Hon fick också ett ätschema och en matdagbok, som hon skulle skriva i varje dag.

– I början var det jättesvårt att äta sådär mycket, jag kände ju varken hunger eller smaker längre. Och det var jobbigt att inte röra på sig, jag fick inte ens promenera.

Isabella gick upp 12 kilo på fyra månader. Och i takt med att kroppen fick mer energi började hjärnan fungera bättre.

Jag skämdes

– Det var galet hur snabbt det gick, men jag var så motiverad. Och jag förstod att jag inte alls hade varit hälsosam, utan hade tappat kontrollen i stället för att ha koll – som jag hade varit övertygad om att jag hade. Och det var så pinsamt. Jag skämdes; hade gått från att vara någon alla ville vara till ”Isabella med ätstörningar”.

Hade du någon att prata med?

– Terapeuten kände jag inget förtroende för. Mina föräldrar försökte verkligen, jag vet inte hur många gånger de undrade: ”Vad har vi gjort?”, ”Vad kan vi göra?” Men jag viftade bort det. Förstod ju inte själv vad jag hade gått igenom.

Med tiden blev allt som hänt ett tabubelagt ämne.

– Ingen nämnde det. Och det här är så vanligt när det gäller ätstörningar: att man inte kommunicerar! Jag hade behövt bli bekräftad i att jag inte var konstig, få höra av mina föräldrar att de inte skämdes och få hjälp att förstå. I stället fick jag nedvärderande blickar och kommentarer från folk på stan. Det var så förnedrande och gjorde mig förstås ännu mer ovillig att öppna mig.

Ett år efter det ödesdigra nyårslöftet blev Isabella friskförklarad. Livet hade stått på paus.

– Och nu trodde jag på något sätt att allt skulle vara som innan jag blev sjuk.

Men när hon försökte ta upp kontakten med sina gamla kompisar, fanns de inte kvar.

– En del tyckte nog att det var för jobbigt. Andra hade flyttat för att plugga. Allt var uppbrutet. Vi låg inte på samma nivå längre, hade inte samma syn på livet. För mig handlade mycket om vem jag var nu, utan ätstörningar. Allt kändes så skört och jag var förvirrad.

I dag vet Isabella att hon inte alls var frisk.

– Fysiskt var jag det, men inte psykiskt. Jag hade ju inte alls jobbat med tankarna.

När hon flyttade till Lund för att plugga på universitetet föll hon in i de gamla mönstren igen.

– Jag trodde att det skulle bli en nystart att komma bort från Falkenberg där jag bodde och alla visste vem jag var. Men det blev tvärtom. Ensamheten var ännu större i Lund, jag bodde ju själv och kände ingen alls. Och det blev en sådan enorm stress med alla tentor. Träningen och maten var mitt sätt att försöka ta kontroll.

Nu visste hon teoretiskt att det inte var hälsosamt, men kunde ändå inte styra det.

– Jag rasade i vikt, kontaktade vården, och fick gå i samtal på en ätstörningsklinik. För jag vägrade bli inlagd. Och det var så konstigt, för jag förstod allt läkaren sa, men sedan gick jag hem och gjorde tvärtom, fast jag visste att det inte var rätt. Jag levde ett slags dubbelliv. Ena sekunden låg jag på sjukhuset för att röntga bentätheten i skelettet, andra satt jag på en föreläsning på universitetet.

Hjärtat kunde stanna när som helst

Två gånger i veckan kollades också hjärtrytmen.

– Jag hade fått ont i hjärtat. Och jag minns flera tillfällen när sköterskan sa: ”Det här ser inte bra ut.” Sen sprang hon ut för att hämta en läkare. De gångerna blev jag rädd.

Isabellas hjärta var i så dåligt skick att det kunde stanna när som helst.

– Och efter hand förstod jag att jag faktiskt kunde dö. Det ville jag inte. Jag ville leva, få bli äldre och så småningom bilda familj. Jag riskerade dessutom att bli steril, hade inte haft mens på flera år. De där tankarna blev vändpunkten för mig.

Nu har flera år gått. Och Isabella har jobbat mycket med att lära känna sig själv, bland annat via samtal med en sjuksköterska – som hon kunde lita på.

– Jag har en helt annan inställning till livet i dag. Är tacksam över att få leva, och jag vet hur viktigt det är att jag hela tiden prioriterar mitt mående. Jag är lättstressad, och måste ifrågasätta krav och måsten, för att behålla lugnet: Måste jag verkligen göra karriär? För vems skull? Vad vill jag? Vad behöver jag? Vad mår jag bra av? Vilka är värda att ägna sin tid åt?

I somras blev hon friskförklarad.

– Det känns stabilt, men samtidigt vet jag att ätstörningarna nog alltid kommer vara en del av mitt liv. Jag vet hur lätt det är att ramla dit igen. Det räcker att jag går in i en för stressig period. Därför måste jag hela tiden prioritera lugnet.

Sorg över alla förlorade år

– Hela min tonårstid gick åt till att försöka vara hälsosam. Jag har missat så mycket. Samtidigt måste jag acceptera att det blev så här, för mig. Och se framåt också. Jag har mycket att ta igen.

Hon har börjat träffa nya vänner och sakta men säkert vågar hon släppa dem in på livet.

– Jag känner mig behövd, accepterad och omtyckt i dag. Det är så viktigt att träffa människor som uppskattar en för den man är, som inte dömer.

Drömmen är att föreläsa om det hon gått igenom, till exempel i skolor. Hon skriver också en självbiografisk bok.

– Om jag har fått något positivt med min sjukdom så är det att jag kan göra något meningsfullt av den och hjälpa andra.

 

FOTO: Privat, Anders Deros

 

Dela
Tweeta
Maila
Annons

Annons
Annons
Annons

Laddar