Annons

Jag tänker på Max och Saga hela tiden

Emma Jangestig blev känd som ”Arbogamamman” när hennes två barn Max, 4, och Saga, 2, mördades 2008. Kvällen de togs ifrån henne kallar hon för helvetet. All tid efteråt har handlat om vägen därifrån.
artiklar | recept
Hälsoverktyg
Kaloritabell
Motionstabell
Räkna ut ditt BMI
Räkna ut ditt kaloribehov
Räkna ut din midja / höftkvot
Ner i vikt - tjänster
Onlinekurser för nya vanor
Veckans meny
Nyhetsbrev

Annons


Annons

Åtta år har gått sedan den där kvällen när det ringde på dörren hemma hos Emma Jangestig. Det enda hon minns är att hon öppnade. Och att en kvinna med axellångt brunt hår stod utanför. Emma noterade också att kvinnan höll i en hammare.
– Sedan small det till i huvudet, det var som att slå huvudet rakt in i en vägg. Sedan är allt borta. Jag hörde inga skrik, ingenting.

Emmas barn Max, 4, och Saga, 2, attackerades också. Och de klarade sig inte. Under rättegången fick Emma veta att Max försökt skydda henne. Och att han blev slagen flera gånger medan han försökt komma undan.
– Tydligen kunde man se det på hur såren satt. Det har varit bland det svåraste av allt för mig – tanken på att han och Saga har haft ont, och hur rädda de måste ha varit.

Men hon fastnar inte i tanken. För hon inser att den bara förgör henne själv.
– Jag överlevde. Och jag vill ha ett så bra liv det bara går. Därför måste jag möta upp med argument. Jag tröstar mig med att jag inte kände någon smärta efter den där smällen. Då gjorde nog inte Max och Saga det heller. Och allt gick så fort. Det rörde sig om högst tio minuter. Sedan var det över. Det viktigaste av allt är också att de inte lider längre.

Emma är regelbundet ute och föreläser om det hon kallar ”händelsen”. Och hon får ofta frågan om hon kommit över sorgen.
– Tidigare tänkte jag också så, att man tar sig igenom sorg. Men det fungerar inte så. Min sorg och saknad efter Max och Saga kommer alltid att finnas kvar. Det går inte en dag utan att jag tänker på dem. Och det händer saker hela tiden, som påminner mig om dem. Häromdagen till exempel såg jag några kompisar till Max cykla förbi. Först blev jag glad för att de hälsade, och sedan tänkte jag: Om Max hade fått leva hade han fyllt tolv nu i maj…

Hon tänker ofta på hur hennes liv hade sett ut i dag om det hemska aldrig hänt.
– Jag tycker om att fantisera om det. Men jag har förstås inte en aning om hur det hade varit. Och jag hade troligtvis inte fått barn igen så snabbt. Då hade jag inte haft min dotter Julia i dag. Och henne skulle jag aldrig vilja vara utan.

De första två åren efter mordet kunde inte Emma ta in vidden av det.
– Jag förstod teoretiskt vad som hänt och att Max och Saga var borta. Men det var som om kroppen stängde av känslorna. Och jag minns att jag tänkte: Varför känner jag inte mer? Det var svårt att förstå. Men i dag är jag tacksam över att sorgen kommit successivt. Jag hade nog inte suttit här i dag annars. Hade aldrig orkat.

Emma har insett att hon regelbundet hamnar i situationer i livet som öppnar upp för nya dimensioner av sorgen. Och att det troligtvis alltid kommer att vara så. Den insikten slog ner med full kraft för sex år sedan, när Emma blev utmattningsdeprimerad.

Dittills hade hon hållit ett högt tempo; skrivit sin självbiografiska bok Varför gråter inte Emma, haft föreläsningar, gett intervjuer i media samtidigt som hon utbildat sig till barnsköterska – och fått dottern Julia. Det var som om hon jagade livet. Som om det inte fanns tid för något att vänta.
– Och jag ville ju prata om det som hänt och svara på konkreta frågor från journalister. Det var en viktig del av bearbetningen då. Och att bli gravid och få Julia var otroligt positivt. Samtidigt var det omvälvande att mitt i allt försöka förstå, på djupet, att Max och Saga var borta. Och jag hade inte alls samma energi som förut. Men det insåg jag inte riktigt.

På sommaren fick hon sommarjobb på ett sjukhus. Samtidigt som hon åkte runt och föreläste.
– Jag behövde det, för det kändes som att det var min tid med Max och Saga. Samtidigt ville jag vara en bra mamma för Julia. Och fick dåligt samvete för att jag inte kunde tillbringa mer tid med henne.

Emma kände sig allt tröttare. Det spelade ingen roll hur mycket hon sov.
– Jag måste orka lite till, sedan får jag vila, tänkte jag hela tiden.
I slutet av sommaren blev hon erbjuden fortsatt anställning.
– Och jag ville ju inget hellre. Så jag tackade ja. Samtidigt fick jag nästan panik, för hur skulle jag orka?
På eftermiddagen när hon kom hem hade hon en stark känsla av overklighet.
– Det var som om jag rörde mig i en dröm. Kroppen satt liksom inte ihop. Och jag frågade mig: Hur kom jag hit? Kom inte ihåg någonting alls sedan lunchen. Vad var det som höll på att hända? Jag blev rädd för mig själv.

De följande dagarna drogs hon allt längre ner i en depression.
– Jag som alltid mått bättre av att prata med andra. Nu kände jag mig plötsligt folkskygg. Ville inte ens gå ut.
Hon sökte hjälp hos läkare, blev sjukskriven och började gå hos en psykoterapeut.
– Hon fick mig att förstå att det enda jag behövde var tid. Att det här är en process som aldrig kommer att ta slut. Det finns en acceptans och ett slags lugn i det. Och jag insåg att jag hade kört på för hårt. Sorgen efter Max och Saga tar energi hela tiden, även när jag inte tänker aktivt på dem. Och då kan jag varken jobba heltid eller göra en massa andra saker jämt och ständigt.
Emma har alltid känt att hon har en stabil och trygg plattform i sig själv att stå på.
– Den fanns kvar. Men det hade öppnats ett svart hål, som jag kunde ramla ner i. Samtidigt var jag inte rädd. För jag kände så starkt att min sambo, föräldrar och syskon fångade upp mig. De sörjde ju Max och Saga också. Att dela sin sorg med andra ger kraft. Jag lät alla känslorna finnas, det var det enda jag kunde göra.

Nästa fas i sorgen kom 2014, i samband med att Emma var med om ett dödsfall på jobbet.
– Jag jobbade natt på sjukhuset. Och ett barn dog. Precis när det hände höll jag det ifrån mig, fokuserade bara på att sköta mitt jobb. Reaktionen kom först nästa kväll, när jag skulle åka till jobbet igen. Jag fick ångest, ville inte. Och när jag väl var i omklädningsrummet på sjukhuset ville jag bara kura ihop mig och gömma mig…
Hon tog genast kontakt med sina chefer.
– Jag har tur som har så förstående chefer. De bara sa: ”Du ska ta hand om dig nu och inte tänka på jobbet. Du kommer tillbaka när du orkar.”
Hon beskriver det som att alla försvar rämnade. Saknaden rev och slet. Kärleken var intensiv. Liksom den känslomässiga insikten i att Max och Saga är döda. Att de aldrig mer kommer tillbaka.
– Samtidigt kändes de enormt nära. Jag tänkte på dem hela tiden, tittade på foton, besökte deras grav ofta och drömde om dem på nätterna.

En natt hade hon en ovanligt tydlig dröm.
– Jag visste att Max och saga skulle komma på besök. Och när de stod i hallen gick jag fram mot dem. De såg ut att må så bra, och var så fina med nya kläder och nyklippt hår. Samtidigt visste jag hela tiden att de bara var här tillfälligt. Jag gick fram och kramade dem länge, kände värmen och deras dofter. Sedan ville de springa iväg med Julia och leka.
När Emma vaknade kändes det som om hon träffat dem.
– Jag var fortfarande varm efter kramarna, och kände mig så tillfreds. För nu behöver jag inte sakna dem så. Jag vet att de har det bra. Jag som egentligen inte ens tror på ett liv efter detta…

Som förälder tänker man att ”jag skulle aldrig klara att förlora mitt barn” – hur har du orkat?
– Jag tror att hela förklaringen är att min kropp släppt fram sorgen bit för bit. Jag har också kunnat sova bra under hela den här resan. Annars får ju kroppen ingen som helst återhämtning. Men jag tänker likadant nu med Julia och hennes lillebror Caspian, som föddes för sju månader sedan, att jag inte skulle klara att mista dem. Man tänker nog så som förälder, helt enkelt.
Den senaste tiden har Julia, som nu är 6, börjat fråga saker om Max och Saga – och det som hände. Emma har bestämt sig för att försöka svara på allt.
– Det är viktigt att det inte blir någon mörk familjehemlighet. Jag vill att hon ska känna att det är positivt att vara syster till Max och Saga, att hon ska vara stolt över det.
En dag var Julia med på Emmas föreläsning. Efteråt frågade hon: ”Varför slog häxan dig?”
– Jag vet inte varför hon kallade henne häxan, det är ingen som använt det ordet. Det är nog Julias sätt att försöka greppa det som inte går att förstå. Det är svårt att förklara svartsjuka och psykisk störning för en sexåring, men jag försökte svara så här: ”Hon var kär i din pappa, men han var bara kär i mig. Och då blev hon så sjuk i huvudet att hon ville att jag skulle försvinna. Hon trodde att pappa skulle bli kär i henne då. Är man så sjuk måste man åka till sjukhuset och få hjälp. Men det gjorde inte hon.” Julia bara svarade: ”Jaha, okej.” Barn är så självklara, de kräver inte av sig själva att de ska förstå mer än de kan.

Orkar du ta in tanken att Max och Saga blev mördade?
– Ja, det gör jag. Mordet är början på det jag kallar för händelsen. Och jag är fortfarande mitt i den. Men jag är inte kvar i helvetet. Det varade bara kvällen när de mördades. All tid efter det har handlat om att röra sig därifrån.
Emma lägger ingen energi på att tänka på mördaren. Hon känner inget hat, ingen bitterhet.
– Hon är orsaken till att mina barn inte finns. För övrigt är hon ingen människa för mig, utan en naturkatastrof som slog ner i våra liv. Nu fokuserar jag på att få ett bra liv med min sambo och våra barn. Det är min hämnd mot henne: att hon inte lyckades ta lyckan ifrån mig. Jag har så många runtomkring mig som älskar mig. Hon är helt ensam.

I flera år fick Emma jobba mycket med sin rädsla. Men det har successivt blivit bättre.
– Jag hade till exempel svårt för att duscha själv, kände inte att jag hade kontroll då. Men jag blir allt lugnare ju äldre Julia blir. Är hon hemma, och jag duschar, så vet jag att hon kommer in och säger till om det ringer på dörren. Jag kan fortfarande känna att det är jobbigt att öppna när någon ringer på. Men som tur är kan man se vem som står utanför, i vår lägenhet. Känner jag inte personen öppnar jag helt enkelt inte.

Har du påverkats som mamma?
– Jag tror att jag njuter mer nu, kan känna en sådan tacksamhet över allt jag har. Jag prioriterar att vara med mina barn, min sambo, mina syskon och föräldrar. Städning och sådant har jag valt bort. Det skulle ju ta tid från att vara med dem jag älskar. Jag är också så tacksam över tiden jag fick med Max och Saga.

Emma Jangestig
Ålder: 32
Familj: Sambo och barnen Julia, 6, och Caspian, 7 månader
Bor: På hemlig ort
Gör: Föräldraledig, är annars barnsköterska

Bakgrund:
Emma och hennes sambo hade varit ett par i åtta månader. Innan de träffades hade han gjort allt för att få en tidigare flirt att förstå att han inte var intresserad – en tysk kvinna som han umgåtts med under en semester i Grekland. Men hon vägrade acceptera läget.
17 mars 2008, när Emmas sambo åkt iväg till jobbet, hade kvinnan tagit sig till Arboga – och mördade Emmas två barn. Emmas liv räddades tack vare att hennes sambo glömt nycklarna och kommit tillbaka hem – där han hittade Emma och barnen.
Successivt mindes senare Emma att det var ”tyskan” som ringt på – och utdelat slagen. Hon fick livstids fängelse, som numera avtjänas i Tyskland.

AV ANNA CARSALL FOTO: JONAS BILBERG

En tidigare intervju med Emma Jangestig hittar du här!

Dela
Tweeta
Maila
Annons

Annons
Annons
Annons
Nytt från MåBra Mamma

Laddar