Jag kände skam – när andra gjorde mig illa
Fråga: Jag undrar varför man känner skam när man blivit dåligt behandlad av andra? Jag var mobbad som barn och skämdes så för att jag var en som andra kunde vara så elaka emot – och berättade därför inte för någon vuxen. I vuxen ålder blev jag lämnad av en man och då skämdes jag också, inför vänner och bekanta. Fast jag visste att jag inte hade något att känna skam för. Varför känner man skam, när det faktiskt är andra som betett sig illa?
Lina
Svar: Vilken bra och viktig fråga. Skam är ett mångbottnat fenomen som vi borde prata mer om. I grunden är det en känsla som ska vägleda oss i kontakten med andra. Vi ska blixtsnabbt lära oss hur vi samspelar och förstå när något inte är bra, så vi inte blir utstötta ur gruppen. Det hjälper oss att anpassa oss efter normer och har haft ett mycket viktigt överlevnadsvärde. Att bli ensam på savannen var ju lika med döden. I dag kanske vi kan överleva, men riktigt leva kan vi inte utan samvaro med andra. Så skam fyller en funktion.
Men skam kan också vara oerhört oberättigad! Det är en smärtsam känsla. Och den väcks inte bara när vi gjort något fel – utan också när vi uppfattar att vi ”är” fel. Till exempel när vi bryter av från någon norm. Eller när vi speglar oss i andras blick, alltså ser oss själva genom andras ögon och uppfattar att det vi ser på något sätt är fel. Den här skammen har sällan med någon sorts sanning att göra.
Du har blivit illa behandlad av andra, ändå är det du som skäms. Signalerna till dig under uppväxten var ju att ”du är fel”. Nästan ingen människa kan vara opåverkad av en sådan sak. Att sedan bli lämnad väcker upp samma typ av känsla: ”Jag duger inte.”
Att du känt och känner skam är alltså inte konstigt, men så himla orättvist. Första steget att minska skammen är precis som du gör nu: att ifrågasätta den. Därför är din fråga inte bara klok utan kanske också ett steg på vägen för att lösgöra dig ifrån den. Den är ju verkligen inte din att bära!
Jag skäms inte för att vara sjukskriven – men skammen finns där
Läs också: Jag skäms inte för att vara sjukskriven – men skammen finns där