Annons

Charlotte Perrelli: Jag var så stressad att jag svimmade på stan



Charlotte Perrelli blev sjuk av stress. Och blev livrädd, för vem skulle finnas där för barnen om inte hon orkade? Sedan dess har hon lärt sig säga nej. Och kan till och med slappa i soffan – om hon bokar in det i kalendern.

Annons

"Jag orkade knappt ta mig upp ur sängen om morgnarna", berättar Charlotte Perrelli.

Det finns olika typer av stress. En där vi själva pressar oss till utmattningens rand. Och en där vi inser att vi går igenom något extremt stressande, och behöver dra ner på allt annat som tar vår energi. Den folkkära artisten Charlotte Perrelli har insett skillnaden.

Det var 2008 när Charlotte var med i Eurovision Song Contest med låten Hero, som hon pressade hon sig så hårt att hon blev sjuk.

– Det var ett helt galet schema. Under ett halvår hann jag inte sova mer än fyra timmar per natt. Det hade säkert funkat om mitt privatliv hade varit lugnt och stabilt, men det är det sista man kan säga att det var.

Charlotte hade precis tagit det svåra beslutet att skilja sig, och gick igenom en stor livskris.

– Det kändes som ett enormt misslyckande att vi inte kunde få det att fungera. Mina föräldrar har varit gifta med varandra i alla år, och jag hade också en dröm om att få ha det så. Men så blev det inte. Det värsta var nog ändå oron för hur barnen skulle ta det…

”Hade inget annat val”

Det har spekulerats kring att din exman var otrogen…

– Vi har bestämt att inte prata om skilsmässan utåt, för att skydda barnen. Men jag kan säga att det är väldigt smärtsamt att upptäcka att den man levt med i fjorton år, som man tror att man delar samma mål och drömmar med, är en annan än den man trodde…

Mitt i sorgen över skilsmässan skulle du alltså turnera i 17 olika länder, och vara med på presskonferenser och i intervjuer.

– Som jag ser det hade jag inget annat val. Vad skulle jag göra? Säga att tyvärr, jag kan inte, ni får skicka Sanna Nielsen som kom tvåa i stället? Det är så enormt mycket pengar som satsas på sådana här projekt, och det är så många inblandade som jobbar stenhårt för att ro det i land. Man kan inte dra sig ur.

Charlotte fick allt fler signaler på att hon inte mådde bra.

– Jag kommer ihåg att jag spydde på hotellrummet, och sedan gick jag ner till presskonferensen och log. Tankarna snurrade hela tiden på allt som hade hänt, men jag försökte stänga av så gott det gick och bara fokusera på det jag skulle göra.

Hur klarade du det?

– Så här i efterhand förstår jag det inte riktigt själv. Men jag är så himla envis. Har jag bestämt mig för något så bara gör jag det…

”Jag kröp till köket för att göra frukost till barnen”

Det var efter Eurovision, när Charlotte kom hem till Stockholm och allt lugnade ner sig, som den stora smällen kom. Hon fick en kraftig huvudvärk som vägrade ge med sig, och en dag svimmade hon när hon var på stan.

– Och jag var så trött, som förlamad av orkeslöshet. Jag orkade knappt ta mig upp ur sängen om morgnarna. Jag minns att jag kröp till köket för att göra frukost till barnen, och sedan somnade jag vid köksbordet. Som tur var kom min syster och hjälpte till. ”Fan, kroppen funkar inte längre, vad är det som händer?” tänkte jag. Det var helt absurt alltihop, jag kunde inte tro att det var sant. Är det det här som är att gå in i väggen? undrade jag. För symtomen stämde ju.

Blev du rädd?

– Jag var jätteorolig, mest för barnens skull. Vem skulle ta hand om dem om jag inte orkade? Vem skulle försörja dem? Det är ju alltid jag som haft huvudansvaret. Allt i livet bygger på att man ska orka och vara stark… Jag måste räcka till!

En kväll kunde Charlotte inte titta längre, ögonen gick inte att öppna. Nästa morgon kunde hon inte gå. Hon åkte i ilfart till sjukhuset, och efter röntgen och provtagningar fick hon veta att hon hade hjärnhinneinflammation.

­– Och jag kände bara en enorm lättnad över att det inte var något riktigt allvarligt, som en hjärntumör. Nu vill jag bli frisk, var det enda jag tänkte.

När hon fick komma hem igen låg hon på en luftmadrass i poolen under tre veckor, eftersom hon var tvungen att hålla huvudet stilla.

Successivt kom krafterna tillbaka. Och Charlotte funderade över allt som hänt i hennes liv den senaste tiden.

– Jag kände sorg över att jag hade tvingats pressa mig själv så hårt. Jag brukar alltid tänka att jag har möjlighet att påverka min situation, men just då kände jag mig som ett offer. Allt kändes väldigt orättvist.

På löpsedeln

En dag tyckte Charlotte att hon var så pass pigg att hon nog skulle orka städa lite där hemma.

– Så jag gick till mataffären för att köpa en ny skurhink. Jag såg på lång väg att det stod ”Charlotte Perrelli har gått in i väggen” eller något liknande på löpsedlarna. Och när jag kom ut ur affären med skurhinken i handen kom det fram en gammal dam, som tittade på mig och sa: ”Borde inte du ligga nerbäddad?” Så himla gulligt, säger Charlotte och ler stort.

Det verkar vara en viktig del i din självbild att vara duktig?

– Ja, jag är uppfostrad sådan. Jag har alltid fått höra att ”kvinnor kan” och att man gör saker och ting bäst själv. Ibland kan min son Angelo säga: ”Men mamma, det går inte”, till exempel när jag hade fått för mig att jag skulle bygga en våningssäng. Och då svarar jag alltid: ”Jag flyttar månen om jag måste!” Jag tar hand om barnen, slipar golv, sätter upp garderober, tapetserar, målar om och krattar löv. Mycket av det kan jag inte, men jag gör det ändå tills jag kan. Jag gillar verkligen utmaningar och att prova på nya saker.

Charlotte började i terapi, men tyckte inte att det gav så mycket.

– Jag gick dit några gånger, men jag hade redan full koll på vad jag kände. Och i dag kan jag verkligen se att jag fått med mig insikter som jag inte hade haft annars.

Vilka då?

– Jag har fått en helt annan empati för människor som går igenom svåra saker. Förut kunde jag tänka att ”det är väl bara att rycka upp sig”. Men nu vet jag att man kan vara så orkeslös att det faktiskt inte går. Det är nog så att man själv måste ha varit där för att verkligen förstå hur det är…

Vad har du lärt dig mer?

– Att säga nej. Förut visste jag inte ens hur man gjorde, jag tackade ja till vartenda jobb bara för att det var så kul. Men nu vet jag att jag måste spara på mig själv. Så nu sovrar jag stenhårt! Jag har till exempel tagit valet att aldrig ställa upp i lekprogram i tv.

Vet du när du är för stressad nu för tiden?

– Ja, jag lyssnar mycket mer på min kropp nu. När jag börjar bli glömsk och inget är kul längre, och när det känns som om jag bara springer runt och släcker bränder utan att kunna landa i mig själv, då vet jag att jag måste ta det lugnare ett tag.

Charlotte är noga med att planera in sina jobb så att hon kan vara så mycket som möjligt med barnen.

– Det finns en bild av mig att jag skulle jobba jättemycket och nästan aldrig är hemma, men inget kunde vara mer fel. Jag lämnar barnen på förskolan vid nio på morgonen och hämtar tre på eftermiddagen. Det blir ju inte så mycket vuxenliv förstås, jag går aldrig på fest eller på bio med polarna. Men det får komma sedan, när barnen är stora. Allt har sin tid.

Är det inte tufft ibland att vara ensamstående?

– För det mesta tycker jag att det funkar väldigt bra, jag är så van att göra allt själv. Men för ett tag sedan när vi hade varit i Spanien där jag har ett hus, och skulle flyga hem igen, var det bara en massa familjer med två vuxna i runtomkring oss. Och det verkade så mysigt. Och så tänkte jag att ”det är alltid bara jag och barnen”. Jag kan sakna att ha någon att dela upplevelser med…

Hur känner du inför att träffa en ny man?

– Jag hade en period när jag kände att det nog skulle bli svårt att kunna lita på en man igen. Men nu börjar jag se att de flesta män ändå vill ha ett kärleksfullt och ärligt förhållande, precis som jag. Så jag tror att jag kommer att kunna känna förtroende igen, även om jag förstås aldrig vet hur jag kommer att reagera förrän jag är där.

Kan du sätta dig ner och bara slappa?

– Jag kan absolut sitta ner i soffan och titta på en bra film, men jag måste nästan boka in det i förväg för att det ska bli av. Annars hamnar det längst ner på listan hela tiden. Jag har ofta huvudet fullt av allt som ska fixas, och är en sån där som sitter och letar damm med tårna när jag är på toa…

Men Charlotte jobbar stenhårt på att bli bättre på att prioritera, även i privatlivet.

– Jag bestämmer till exempel att ”nu ska jag leka med barnen” och så bokar jag in tid för tvätten senare på kvällen när de har lagt sig. Då kan jag släppa stressen över tvätthögen, eftersom jag vet att jag kommer att ta hand om den sedan. Jag vill helst ha superordning hemma. Men jag har insett att jag måste lägga mitt pedanteri åt sidan. ”Vem bryr sig om vi har det lite stökigt?” försöker jag tänka. För det är ju ändå bara jag och barnen som ser röran. Så vad gör det egentligen? Jag har slutat att vara så jäkla överpretto.

”Man inser hur skört livet är när ens barn blir sjukt”

För drygt ett halvår sedan kom en annan typ av stress in i Charlottes liv. Hennes äldsta son Angelo, 6 år, drabbades av en kraftig huvudvärk som inte försvann.

– Den gången var det så självklart för mig att ställa in allt jag hade uppbokat, för annars orkar man inte. Det finns inget som är viktigare än barnen. Man inser verkligen hur skört livet är när ens barn blir sjukt…

Trots skiktröntgen och datortomografi av huvudet för att utesluta hjärntumör, diverse provtagningar och undersökningar vet läkarna fortfarande inte vad som är fel.

– Det enda jag kan göra är att försöka tänka konstruktivt. Det finns inga andra alternativ, jag måste tro att det här ska lösa sig. Jag sitter 24 timmar om dygnet och letar efter information på nätet. För är man påläst förstår man vad läkarna pratar om och jag kan själv föreslå vilka undersökningar som ska göras. Det är nog ett sätt att bearbeta oron på, att jag försöker ta kontroll.

Träningen har blivit en viktig stressdämpare för Charlotte. Hon styrketränar flera gånger i veckan och under sommarhalvåret springer hon i skogen.

– När jag tränar fokuserar jag bara på det och blir alldeles tom i skallen. Det är enormt avslappnande. Man måste inse att livet är både lätt och svårt, sedan får man försöka hitta sätt att hantera det och må så bra det bara går. Jag tycker verkligen att jag har börjat få balans mellan stress och lugn i dag, även om det förstås är ett ständigt pågående arbete.

Av: Anna Carsall
Bils: Lennart Dannstedt

Dela
Tweeta
Maila
artiklar | recept
Hälsoverktyg
Kaloritabell
Motionstabell
Räkna ut ditt BMI
Räkna ut ditt kaloribehov
Räkna ut din midja / höftkvot
Ner i vikt - tjänster
Onlinekurser för nya vanor
Veckans meny
Nyhetsbrev
Annons

Annons

Annons


Annons

Nytt från MåBra Mamma

Laddar nästa sida…