Annons

artiklar | recept
Hälsoverktyg
Kaloritabell
Motionstabell
Räkna ut ditt BMI
Räkna ut ditt kaloribehov
Räkna ut din midja / höftkvot
Ner i vikt - tjänster
Onlinekurser för nya vanor
Veckans meny
Nyhetsbrev

Annons


Artisten Christina Lindberg har slagits mot kroppskomplex, hetsätning och bulimi i nästan hela sitt liv.
– Det var min man som fick mig att verkligen inse hur fel jag tänkte.

”Jag jobbar stenhårt på att kunna tycka om mig själv för den jag är”, säger Christina Lindberg.

Den folkkära artisten Christina Lindberg vet precis vad man ska äta, och inte, för att gå ner i vikt. I hela sitt vuxna liv har hon varit besatt av att vara smal. Samtidigt har hon ständigt sett sig själv som kraftig.

Annons

– Jag vet att jag har en skev kroppsuppfattning, och jag försöker intala mig själv att känslan av att vara tjock just bara är en känsla. Att det inte behöver ha med verkligheten att göra. Men det är svårt, för det sitter så djupt…

Christina har tagit beslutet att berätta om sin kroppsfixering, och det ständiga suget efter mat – för att ge andra i samma situation mod och hopp.

– När jag pratar med folk om det här så blir det så tydligt hur vanligt det är. Tidningarna skriver nästan bara om unga med ätproblem, och det är som att få en smäll i ansiktet. Man känner sig så misslyckad och ensam som fortfarande slåss mot det här, fast man är 42 år.

Kallades Tjorven

Första gången Christina reflekterade över hur hon såg ut var hon 5 år gammal.

– Alla i släkten kallade mig Tjorven, de tyckte väl att jag var gullig och go. Men på något plan kändes det inte riktigt bra… Min syster fick ofta höra att hon var vacker, och hon var den smala och spensliga av oss.

Allt i Christinas familj kretsade kring mat.

– Jag fick alltid höra: Är du hungrig? Har du ätit? Alla älskade mat, och det pratades jämt och ständigt om hur många kilon de hade gått upp eller ner.

Christina och hennes pappa brukade sitta framför tv:n och äta grisfötter i gelé.

– Vi stod varandra väldigt nära, vi sjöng ihop och hade samma humor. Och vi åt. Mat var den ultimata njutningen, den gjorde mig lugn och tillfreds.

Åt för att känna sig mindre ensam

När Christina var 6 år skilde sig hennes föräldrar, och hon flyttade med sin mamma och hennes nye man till en annan stad.

– Å, så jag saknade pappa. Det gick ett helt halvår innan jag fick träffa honom igen! Jag får ångest än i dag när jag tänker på honom när han stod där på tågperrongen och vinkade av oss…

När Christina åt kände hon sig lite mindre ensam, lite lugnare och gladare.

En kväll råkade hon höra hur styvpappan sa till mamman: ”Hon måste ner i vikt!”

– Min extrapappa har alltid velat mitt bästa. Och jag förstår att det var omtanke som låg bakom. Men det blev så fel.

Tjuvåt på kvällarna

Christina fick bara äta frukt efter klockan sex på kvällen. Och hon fick inte ta för stora portioner.

– Det var fruktansvärt, jag var så sugen, jag längtade så efter den där goa känslan jag fick när jag åt. Nu försvann den och jag hade bara som en ångestklump kvar i magen som jag inte visste var jag skulle göra av…

På kvällarna när ingen såg smög hon fram till kylskåpet och norpade åt sig frikadeller, som hon älskade.

– Sedan skämdes jag jättemycket.

Christina gick snabbt ner i vikt, och i efterhand har hon sett på foton från när hon var 7 år att hon var helt normal.

– Men jag kände mig ändå tjock, på något sätt hade bilden av mig själv som rund och överviktig fastnat…

”Utseendefixerad bransch”

Mat hade blivit något skamfyllt. Varenda gång Christina åt kändes det som att hon gjorde fel. Samtidigt var hon ständigt sugen, det var som ett hål i magen, i själen, som aldrig kunde fyllas.

Men utåt var hon glad och framåt.

– Och jag kom på att jag fick kompisar om jag gav mycket komplimanger och fick andra att må bra.

Bara 13 år gammal vann hon en stor talangtävling, och det blev starten på hennes artistkarriär.

– Jag älskar att sjunga och uppträda. Samtidigt är det en enormt utseendefixerad bransch, där man ska vara smal och snygg på scenen. Och jag var så rädd för att inte duga. Jag minns att jag hade storlek 36, och tyckte att det var alldeles för stort.

Började kräkas upp maten

Några år senare kom hon på att hon ju kunde kräkas upp maten.

– Jag hade varit på en middag, och magen var så sprängfylld att jag trodde att jag skulle dö. Så gick jag in på toaletten och stoppade fingrarna i halsen. Det var så enkelt, och efteråt kände jag en enorm lättnad. Det här är ju superbra! tänkte jag.

Christina har gått upp och ner i vikt i hela sitt liv, och har provat i stort sett varenda diet som finns. Men kräktes hon skulle hon ju slippa banta!

Hela veckan kunde hon glädja sig åt den kommande helgen. Då brukade hon träffa sin kusin, för att frossa i chips, choklad och läsk. Emellanåt gick de ut och kräktes. Sedan fortsatte de äta.

– Jag reflekterade inte över vad jag höll på med. Men någonstans förstod jag nog ändå att jag tänkte fel, för jag berättade inte för någon.

”Maten var som en sjukdom”

Först när Christina var på en tillställning där det inte fanns en chans att gå undan för att kräkas, insåg hon att det hade gått för långt.

– Jag fick panik, maten var som en sjukdom i magen som jag bara ville få bort. Och den insikten gjorde mig rädd. Jag blev äcklad av mig själv, och jag försökte verkligen sluta kräkas. Men det var svårt.

Christina började få ont i magen, halsen värkte, och hon oroade sig för stämbanden.

– Kroppen tar enorm skada av bulimi. Jag har fortfarande som en ständig klump i halsen, som nog aldrig kommer att försvinna. Och det är helt klart orsakat av kräkningarna. Och jag kan tala om att man absolut inte blir smal av bulimi! Man svullnar upp, och hela ämnesomsättningen sätts ur spel. Kroppen är ju i ständig svält, så den gör allt för att ta till sig varenda kalori man får i sig.

Fick träffa specialist

Christina sökte hjälp, först hamnade hon hos en psykolog som saknade kunskap om hetsätning. Sedan fick hon komma till en specialist.

– Men det var svårt att öppna sig för henne. Hon satt där och var jättesmal och perfekt, och jag undrade om hon visste vad hon pratade om…

Vändpunkten kom när Christina träffade sin nuvarande man, Tommy, för åtta år sedan.

– Jag berättade om min släkt och hur fixerad den var vid mat. ”Ja, du pratar mycket om bantning har jag märkt, har du tänkt på hur det påverkar din dotter?” frågade han då. Och då bara klack det till i mig. Vad är det jag håller på med?

Där och då bestämde sig Christina för att få bukt med sina ätproblem. Och nu fanns det en stor skillnad: Hon hade en annan människas fulla stöd.

– Jag kunde berätta allt för Tommy och han blev vare sig äcklad eller rädd, och han dömde inte.

”Värre när jag var deppig”

Christina började skriva upp allt hon åt. Och då insåg hon att hon inte bara åt fel, utan också för lite! Hon som alltid kände att hon stoppade i sig för mycket…

– Ofta hoppade jag över frukosten, och tog några mackor som första mål, vid tretiden på eftermiddagen. Jag saknade helt rutiner för när och vad jag skulle äta! Och det gjorde ju knappast suget efter bröd och chips mindre.

Christina satte sig ner och tänkte igenom om det fanns några mönster när suget var som värst.

– Och då såg jag så tydligt att det blev värre när jag var deppig, orolig eller stressad. Sedan frågade jag mig vad jag själv kunde göra för att minska de känslorna.

Planerar maten

Förutom att prata med Tommy har träning och motion blivit avgörande.

– Nu när suget sätter in tar jag mina hundar och ger mig ut och går. Då riktigt känner jag hur endorfinerna börjar flöda, och jag blir lugnare. Och när jag styrketränar känner jag mig stark och medveten i min kropp, i stället för att betrakta den utifrån. Det stärker självkänslan.

Christina planerar inför varje dag vad hon ska äta.

– Den där känslan att jag gör fel när jag äter sitter väldigt djupt. Men jag har märkt att om jag har mycket sallad till, och äter bra proteiner, som ägg, så vet jag att det är nyttig och bra mat. Det dämpar ångesten över att jag äter.

”Vill inte vara missnöjd med mig själv”

Hon har alltid frukt till hands. Och dricker en proteindrink till mellanmål.

– Det är ett måste för att hålla suget i schack.

Nu är det två år sedan Christina kräktes.

– Det var en väldigt jobbig period, en nära vän till mig hade dött, och jag orkade inte stå emot just då. Men mitt mål är förstås att det aldrig mer ska hända. Jag försöker verkligen bygga upp mig själv inifrån och ut. Jag inser ju att det är nyckeln till alltihop. Jag har bara det här livet, och jag vill inte slänga bort ännu mer tid på att gå runt och vara missnöjd med mig själv.

Av: Anna Carsall
Foto: Annie Anderberg

Dela
Tweeta
Maila
Annons

Annons
Nytt från MåBra Mamma

Laddar nästa sida…