Annons

Anna Wahlgrens dotter Felicia Feldt: ”Jag var rädd för min egen mamma”

Med hjälp av terapi förstod Felicia Feldt hur mycket barndomen påverkat henne. Här berättar hon om uppväxten med den rikskända ”barnuppfostringsexperten” Anna Wahlgren som mamma.


Länge frågade sig  Felicia varför hon fick sådan ångest av att vara ensam och var så oresonligt sträng mot sina barn. När hon började i terapi målades en ny bild av hennes egen barndom upp.

– I så många år hade jag gjort allt för att hålla ångesten borta. Men till slut gick det inte längre, jag föll rakt ner i ett tröstlöst mörker där det inte fanns någonting, inga känslor, inga tankar. Det var oerhört skrämmande… Jag hade liksom ingen kärna i mig själv, det som jag trodde var jag bara suddades ut… och kvar fanns… ingenting, berättar Felicia.

Annons

Visst hade hon även tidigare frågat sig varför hon hade ett sådant omättligt behov av att få bekräftelse från andra.

– När jag var tonåring hade jag extremt många relationer med killar, ibland tre parallellt. Det kändes så bra att vara åtråvärd, sedan kunde jag göra slut och krossa hjärtan på löpande band. Det fick mig att känna kontroll mitt i allt kaos.

När Felicia var 17 blev hon gravid med sitt första barn.

– Jag hade ju fem småsyskon, så att själv få barn var som en förlängning av det. Bekräftelse på att jag var behövd. Jag pratade nyligen med en klasskompis från den tiden, och hon sa att hon ofta var arg för att jag fick ta ledigt från skolan för att ta hand om mina syskon. Det är inget jag minns själv, det var väl så självklart för mig att det skulle vara så.

”Jag hungrade efter kärlek och bekräftelse”

Det hände att hungern efter att bli sedd, att få godkänt, tog sig nästan absurda proportioner.

– Visade någon mig kärlek var det som att öppna en fördämning. Ett bra exempel är när min kille friade till mig, tio minuter efter att vi hade träffats första gången. Och min första reaktion var… tacksamhet. Nästa morgon tänkte jag: Ska vi verkligen gifta oss? Vill han verkligen? Jag kände aldrig efter vad jag ville om någonting, och nu hade jag ju sagt ja, då gick det inte att ta tillbaka.

Efter fyra år bröt hon upp förhållandet, kanske utan egentlig orsak. Det bara blev så.

– Det var så lätt att lämna en relation så fort det blev motigt, och jag skapade själv mycket av den dramatiken. Men det såg jag förstås inte då. Det var bara så självklart att man skulle bryta upp, det var ingen stor grej.

När Felicia var barnfri varannan vecka såg hon till att aldrig vara hemma.

– Jag har alltid känt att jag har försökt fly från någonting, från ångest, övergivenhet, mig själv… Att vara ensam hemma kändes alldeles för hotfullt. Så fort jag kunde gav jag mig ut på krogen med kompisarna. Jag drack inte så mycket, men det var så skönt med musiken och allt folk…

När hon höll sig sysselsatt, när hon slapp tänka och känna, dämpades oron, och känslan av att inte vara värd något, att vara fel, hudlös, skyddslös.

Visst hade det också hänt, långt innan hon började i terapi, att Felicia fått dåligt samvete för att hon var så sträng mot sina barn. Och frågat sig vad det kunde bero på.

– Jag blev arg för så väldigt lite, och så såg jag rädslan i mina barns ögon, hur de ryckte till när jag höjde rösten. Jag ville vara en empatisk närvarande mamma, jag ville leka och vara med dem, men jag kunde inte. Jag kom ständigt på mig med att tänka: Bara de somnar snart så att jag får lite egentid, bara de är hos sina pappor snart så att jag får gå ut och träffa mina vänner.

”Jag trodde inte att jag skulle klara mig utan mamma”

Felicia kände sig enormt nära sin mamma vid den här tiden.

– Mamma och jag berättade allt för varandra, hon var min bästa vän och trygghet. Nu ser jag att det var en gränslös relation, jag tycker inte att en mamma ska dela med sig av sitt sexliv till sin dotter. Men hon köpte också en bostadsrätt som jag fick bo i och jag jobbade med hennes bokföring. Det fanns inte i min värld att jag skulle klara mig utan henne.

Länge såg Felicia sin pappa som den stora svikaren, och roten till all ångest. Han som hade försvunnit när hon var sex år.

– Som jag saknade honom, jag minns att jag brukade tänka på hur han lekte med mig och att han fick mig att känna mig speciell. Och så var han plötsligt borta, utan förklaring …

19 adresser på 18 år

När Felicia var 25 år tog hon kontakt med sin pappa. Och sakta började de bygga upp sin relation, alla frågor, all sorg och ilska – det var mycket att reda ut.

Felicia började reflektera över varför hennes mamma flyttat så mycket under hennes uppväxt, till 19 olika adresser på 18 år. Uppbrott efter uppbrott, som gjorde det omöjligt att få några vänner, eller att känna sig hemma någonstans.

Så kom händelsen som blev början till att Felicia till slut valde att säga upp kontakten med sin mamma.

Felicia hade precis fyllt 30 år, var gravid med sitt fjärde barn, och satt i bostadsrätten som hennes mamma ägde – med mammans nyutkomna självbiografi i sin hand. Hon var mållös, förtvivlad.

– Jag hade äntligen fått tillbaka pappa i mitt liv igen, han försökte finnas där för mig. Så svärtades han ner totalt i hennes bok, hon beskrev hans kön, anklagade honom för våldtäkt och avslöjade att hon haft sex med hans bror, som dessutom var far till ett av mina syskon. I det läget orkade inte pappa längre. ”Du får välja, henne eller mig”, sa han.

Men hur kan man välja mellan sina föräldrar?

– Det är enda gången jag ringt och skrikit på mamma, allt jag och pappa byggt upp, det hade hon raserat med sin bok. Hur kunde hon skriva så här? Förstod hon inte att hon förstörde för mig också? Jag ville få veta hur hon hade tänkt. Men det gick inte, hon ville eller kunde inte analysera sig själv. Det var tvärstopp, säger Felicia.

Konflikten gick inte att lösa. Mamman försvann. Och pappan också – igen.

– Det var en stor sorg, men jag orkade inte ha kontakt med mamma längre. Jag var för sårbar just då.

Två år senare gick Felicia igenom en uppslitande vårdnadstvist. Och hon hade ingen annan än sin mamma att ringa. Som genast kom till undsättning, som om ingenting hänt.

– Återigen var hon tryggheten, hon hjälpte mig och fanns där. Och allt kändes bra igen mellan oss, och jag och pappa hade börjat umgås igen också.

”Jag hade varit likadan som mamma mot mina egna barn…”

Så kom då året 2006 när Felicia föll ner i sin mörka depression. Och började i hypnosterapi.

– För första gången blickade jag in i mig själv, jag gick känslomässigt igenom minnen, lager för lager, och knut för knut löstes de upp. Och jag hittade tillbaka till ursprungskänslorna, de jag haft som barn. Och insåg på djupet hur fel jag hade gjort mot mina egna barn… Jag hade ju varit precis som min egen mamma. Jag blir ledsen än i dag när jag tänker på det, säger Felicia.

I terapin återskapades en barndom som präglats av strikta regler och en ständig känsla av att inte få vara den man är.

– Jag minns att vi hade minutiösa scheman med sysslor vi skulle göra. Det är bra att få känna sig behövd och jag förstår att mamma var tvungen att ha det så för att få vardagen att fungera med nio barn. Men det ingick också, som jag upplevde det, att man alltid skulle lyda och vara lätthanterlig.

”Du får stanna på ditt rum tills du är en glad flicka. När du är glad igen är du välkommen ut igen. Till oss andra” (Citat ur boken Felicia försvann)

Felicia beskriver sig som den duktiga, väna, väluppfostrade som inte tog plats, som inrättade sig i ledet. Och som var livrädd för att bli utesluten, att bli ensam.

– Jag gick runt med en ständig rädsla för att göra fel. Jag minns många gånger när jag var jätteledsen och mamma spände ögonen i mig och sa med hård röst att jag skulle skärpa mig. Det var en sådan skräck att bli utfryst, flocken var ju allt jag hade, den var hela min trygghet. Själv var jag ingen. Och min största känsla för mamma var… rädsla.

Bristen på kontroll, tvånget att anpassa sig till det yttersta för att få vara med i gemenskapen… Jakten på bekräftelse. Nu kunde Felicia se sambandet, hur hon som vuxen fortsatt söka efter att bli godkänd av andra.

”Jag var som i ständig beredskap för en katastrof”

Hon kunde också se hur gränslöst och otryggt allt faktiskt varit för henne. Festerna, drickandet, mammans kärlekar som kom och gick, hätska sammandrabbningar växlat med het romantik.

– Jag var som i ständig beredskap för en katastrof, alltid på spänn…

Felicia gick i hypnosterapi i två år.

– Och ungefär lika länge var jag ensam i min lägenhet. Jag låg där på sängen och kände efter, jag lät rädslan och ångesten komma, finnas där och… sedan kom inget mer. Det kom ingen katastrof. Jag dog inte. I dag är jag så tacksam för depressionen, för det var genom den jag började fråga mig: Vem är jag? Vad tycker jag om? Jag började göra trevliga saker bara för min skull, som en kopp te, att ta ett varmt bad. Och så kom jag på att jag faktiskt gillade att vara ensam, och jag tyckte om hon som var jag, som jag höll på att lära känna, säger Felicia och ler.

Det kom ilska, men också en stor sorg över allt som hänt under uppväxten.

– ”Ni barn är viktigare än allt annat”, sa mamma ofta, men jag kände det aldrig.

Ändå ville inte Felicia ställa sin mamma mot väggen. Hon hade försökt få svar tidigare när mammans bok kom ut, utan framgång.

– Däremot längtade jag så efter att få lära känna henne i nuet, mötas som vuxna. Om hon kunde finnas där för mig nu så skulle det kännas som en försoning. Då skulle jag kunna förlåta henne.

Hon ler snett, tar sats och fortsätter:

– Jag minns så väl den där kvällen, vi träffades på krogen, ironiskt nog. Och jag började med att säga att min dotter ville ha tillbaka sin mormor. Men det gick inte att få kontakt, upplevde jag. Jag uppfattade mamma som hård och ironiserande.  Och i det ögonblicket blev allt så självklart – det kommer aldrig att bli en förändring. Vi kommer aldrig att kunna försonas. Jag hade inte den mamma jag önskar att jag hade haft, och det skulle jag aldrig få heller.

”Jag är lugn och trygg i dag, men också jättearg”

I den förvissningen kunde Felicia hitta en inre frid.

– Jag mår bra i dag. Jag är i en bra relation, har fin kontakt med mina barn och goda vänner som vill mig väl. Jag är fri, men inte från känslor. Jag är lugn och trygg, men också jättearg på min mamma. Det är hårt att hon troligen aldrig kommer att känna någon som helst ånger eller eftertanke kring allt som varit.
Så kom boken Felicia försvann för några månader sedan, där Felicia skriver självbiografiskt om sin uppväxt.

Varför gav du ut boken, den är ju väldigt utlämnande, inte minst gentemot din mamma – är det en hämnd?

– Det är varken en hämnd eller en uppgörelse. Jag började skriva för fem år sedan, som ren bearbetning. Och nu kände jag att jag ville publicera delar av det. Det här är mitt sätt att ge mig själv upprättelse. Jag har känt mig så kränkt och det var viktigt att få tala om mina upplevelser, att jag inte är fel, det här är min sanning. Syftet är rent terapeutiskt. Mamma är en offentlig person som har lämnat ut både mig och min pappa i sina böcker, och som utgett sig för att vara expert på barnuppfostran. Jag ville bryta den monologen.

 

AV: Anna Carsall
BILD: Alexander Pihl

Hälsningar från redaktionen:
I den här intervjun låter vi Felicia Feldt ge sin bild av uppväxten och relationen med mamman Anna Wahlgren. Det betyder inte att MåBra tar ställning i konflikten eller att vi förnekar att det kan finnas andra tolkningar av det som hänt. Vårt mål är att du som läser intervjun ska få en inblick i Felicias tankevärld, eftersom hennes självbiografi har väckt både synpunkter och frågor kring hennes sätt att hantera de problem och konflikter hon beskriver där.
Liselotte Stålberg, chefredaktör

Dela
Tweeta
Maila
artiklar | recept
Hälsoverktyg
Kaloritabell
Motionstabell
Räkna ut ditt BMI
Räkna ut ditt kaloribehov
Räkna ut din midja / höftkvot
Ner i vikt - tjänster
Onlinekurser för nya vanor
Veckans meny
Nyhetsbrev
Annons

Annons

Annons


Annons

Nytt från MåBra Mamma

Laddar nästa sida…