Annons

Cissi Elwin Frenkel om utbrändheten: Jag bet ihop och körde på

Hon var superkvinnan som jobbade hårt – och älskade det. Tills energin plötsligt tog slut.
artiklar | recept
Hälsoverktyg
Kaloritabell
Motionstabell
Räkna ut ditt BMI
Räkna ut ditt kaloribehov
Räkna ut din midja / höftkvot
Ner i vikt - tjänster
Onlinekurser för nya vanor
Veckans meny
Nyhetsbrev

Annons


– Jag tappade lusten till allt, säger Cissi Elwin Frenkel. Nu är hon glad igen, men mindre sträng mot sig själv.

Cissi Elwin Frenkel, sov bra, åt nyttigt och tränade på gym. Visst krävde jobbet som vd på Filminstitutet att hon jobbade mycket, men det var väl ingen fara så länge det kändes kul… eller?

Annons

– Många sa att de inte fattade hur jag orkade hålla ett sådant högt tempo. Men jag reflekterade inte över det, för mig var det självklart att orka hur mycket som helst. Så här i efterhand vet jag att det var en varningssignal på att jag höll på att tappa greppet.

Cissi var övertygad om att hon mådde bra.

– Det är skrämmande att jag hade så dålig kontakt med mig själv. Ibland kände jag mig trött förstås, men då bet jag ihop och körde på ändå. Det var så man gjorde bara. Och så hade jag ju så roligt på jobbet!

Cissi visste aldrig vad som skulle hända under dagen, och hon älskade det.

– Det var spännande med den där ständiga nerven. Det kunde vara allt ifrån att försöka rädda en filminspelning från konkurs till att rycka in på presskonferenser och i nyhetssändningar.

Flera kvällar i veckan var Cissi med på filmpremiärer och annat, det var mycket jobbresor och när hon väl var hemma kunde telefonen ringa när som helst på dygnet.

När kom de första tecknen på att du började bli utmattad?

–Som offentlig person var jag tvungen att vara anträffbar hela tiden. Jag kände mig nog aldrig riktigt avslappnad, även om jag inte tänkte på det då. Var alltid beredd på att bli avbruten när jag var ledig.

– Våren 2010 reagerade jag på att jag hade blivit så lättirriterad, kunde brusa upp och bli arg för minsta lilla sak. Men det bortförklarade jag som klimakteriesymtom.

Allteftersom sommaren närmade sig började en vag trötthet smyga sig på Cissi. Och hur mycket hon än sov och tränade så gav den inte med sig. Och det kändes inte lika kul längre att vara ute och representera om kvällarna.

– Jag minns särskilt när jag skulle vara gäst på Kronprinsessan Victorias och Daniels bröllopskonsert. Jag stod där hemma och tog på mig klänningen, och allt kändes bara så fruktansvärt segt och motigt, det var som att jag satt fast i ett kladdigt klister. Och det var inte likt mig.

Ryck upp dig, snart är det semester – då kan du vila ut, tänkte Cissi. Hon hade inte haft en semester utan avbrott på fem år. Men nu skulle hon ha hela sju veckor.

Och det var då, när allt blev lugnt och stilla, som smällen kom.

”Jag kände mig  hudlös och kunde inte sluta gråta”

– Jag och min man var på landet, vi hade tänkt ta långa promenader och bara slappa. Men jag var så trött att jag inte orkade gå, och knappt ens släpa mig upp ur sängen. Den där orkeslösheten gjorde mig livrädd. Jag som hade sett mig själv som gränslöst energisk. Nu var jag slut.

Cissi blev så ljudkänslig att hon var tvungen att ha öronproppar dygnet runt. Och hon orkade inte med några synintryck.

– Jag kände mig totalt hudlös och skör, och jag kunde inte sluta gråta.

Cissi blev livrädd. Vad var det som höll på att hända?

Hon hade haft ångest tidigare, men den svarta bottenlösa hopplösheten som en svår depression innebär hade hon aldrig känt på.

– Jag blir rädd än i dag när jag tänker på hur det var att befinna sig i det där avgrundsdjupa tunga.

Tiden gick. Och efter hand insåg Cissi att hon inte skulle klara av att gå tillbaka till jobbet.

– Bara tanken gav mig ångest, jag försökte samla mig och bita ihop sådär som jag brukade göra, men det gick inte! Jag kände mig värdelös, det var så skamfyllt att inte klara trycket längre.

Cissi uppsökte läkare och fick direkt diagnosen utmattningsdepression. Hon blev ordinerad terapi, antidepressiv medicin och sjukskrevs i två veckor, till att börja med.

Cissi sov mycket, och tvingade sig upp när barnen kom hem från skolan och skulle ha mat.

– Det var hållpunkten för hela min tillvaro, för då kände jag att det fanns någonting jag klarade av i alla fall. Jag var så outgrundligt trött och kände mig så gammal. Och jag tappade alla uttryck, huden och anletsdragen liksom bara hängde. Skulle hon aldrig mer känna att det var kul att leva?

– Jag hade tappat lusten till allting. Jag försökte göra en lista på saker som gjorde mig glad, men jag kom inte på någonting.

Sjukskrivningen förlängdes, och Cissi kapitulerade inför faktumet att det här skulle ta tid.

Läs mer: Misstänker du att du är på väg att bli utbränd? Kolla in symtomen här!

”Medicinen hjälpte mig oerhört  mycket”

– När jag väl gjorde det kunde jag känna ett slags inre ro. Jag var inte misslyckad, jag var en människa som inte hade varit så snäll mot sig själv. Och nu skulle jag ta hand om mig själv och bli frisk. Det fick ta den tid det tog.

Successivt trappades medicinen upp till rätt nivå, och Cissi började känna sig något starkare.

– Den djupaste svärtan tonade bort, och jag fick så pass mycket energi att jag kunde promenera med hunden varje dag. Medicinen hjälpte mig oerhört mycket, det var som att den fyllde på depåerna i kroppen. Jag kan fortfarande bli väldigt provocerad när vissa kallar antidepressiv medicin för lyckopiller. Det har inget med någon lycka att göra, det är ren överlevnad!

Läs mer: Är din kropp deprimerad? Här är 6 tecknen.

”En läkande kraft i naturen”

Cissi hade alltid varit en stadstjej, men nu fick hon en enorm längtan till naturen.

– Terapeuten jag gick hos förklarade att det finns en läkande kraft i naturen, och det stämmer verkligen. Jag bara gick och gick, stannade och glodde på löven och mossan, kände in den självklara energin från träden, lyssnade på suset från vinden, och gick en bit till.

Ofta var Cissis pappa med på promenaderna.

– Vi gick där bredvid varandra med våra hundar. Han var sjuk sedan länge, och vi hasade båda fram i sakta gemak. För det mesta var vi bara tysta, men det var ändå väldigt skönt att han var med.

Cissi var sjukskriven i ett halvår. Hon, som tidigare varit så social, behövde nu vara för sig själv.

– Jag hade blivit folkskygg. Orkade inte med alla människor och deras goda råd och teorier kring utbrändhet. Det blev så tydligt att man inte har en aning om vad man pratar om, om man inte varit där själv. Och jag hade ju varit precis likadan förut.

Cissi fick många fina kort och hälsningar, och det var ett stort stöd.

– Det värmde och gav styrka att det fanns människor som trodde på mig, som tyckte om mig.

När vände det?

– Jag vet inte riktigt, men första gången jag märkte det var en gång när jag och pappa stod och kastade pinnar i sjön, som hundarna skulle hämta. Och plötsligt såg jag hur roligt pappas hund hoppade i vattnet. ”Du skrattade, märkte du det?” utbrast pappa. Det var en oerhörd lättnad, de här korta ljusa stunderna som började komma då och då. De gav hopp. Jag kunde till exempel bli sugen på att köpa en kofta.

Fortfarande orkade hon inte läsa tidningar eller se på tv, men böcker kunde hon ta till sig.

– Dagarna blir ganska långa när man är hemma, så det var ett sätt att få tiden att gå. Och jag märkte att det gav mig mycket att läsa om andra som har det svårt. Jag var inte ensam. Det finns en tröst i den tanken.

Läs mer: Alltid trött? Här är de vanligaste orsakerna.

Vad kom du fram till när du gick i terapi?

– Jag var i ett läge där jag var tvungen att omdefiniera vem jag var, hur jag skulle fortsätta och vad jag ville göra. Det här att jag har begränsningar var en tuff insikt. För det innebär ju att jag måste anpassa mitt liv efter det.

Cissi kom fram till att hon aldrig skulle kunna gå tillbaka till Filminstitutet.

– I den rollen jag hade där var det omöjligt att få balans, arbetet krävde ju att jag alltid skulle vara tillgänglig.

Så dök det upp en ledig tjänst som chefredaktör på tidningen Chef.

– Visst är det ett stort ansvar att vara chefredaktör, men jag kan välja själv på ett helt annat sätt när jag jobbar och är ledig. Det ger en viktig känsla av kontroll. Visst var jag nervös inför hur det här skulle gå, men samtidigt gav det energi att få börja med något nytt.

Cissi märkte direkt att hon blir trött mycket fortare nu. Hon har svårare att koncentrera sig om det är ljud runtomkring, och simultankapaciteten är mycket mindre.

– Det kan kännas svårt, men det är bara att acceptera att det är så här det är nu. Det viktiga är att jag skyddar mig från att bli sjuk igen. Jag är noga med att ta en lugn dag om jag haft två stressiga dagar i rad, jag tränar två morgnar i veckan, och då kommer jag in till jobbet vid tio, och jag ser till att kalendern inte är uppbokad flera månader i förväg.

Cissi har insett att hon måste fylla på energidepåerna regelbundet med sådant hon mår bra av, hon går ofta på massage och är noga med att ta promenader.

– Jag är 46 år gammal, vem vet hur länge jag lever? Jag måste skapa ett liv som jag vill ha, och som jag mår bra av!

Cissi har också lärt sig små knep att ta till för att inte komma upp i för hög stressnivå.

– När man blir stressad åker axlarna upp, man spänner sig och känner sig ännu mer uppe i varv. Men då tänker jag aktivt på att sitta stadigt på stolen, jag rätar på ryggen och andas lugnt. Och riktigt känner hur kroppen kommer in i en annan sinnesstämning. Det här enkla rådet som jag fick av min terapeut har hjälpt mig väldigt mycket.

Läs mer: Läsarbrev – ”Dagen då stressen hann ikapp”

Pappan gick bort

Precis när Cissi hade börjat på sitt nya jobb dog hennes pappa, 71 år gammal.

– Han hade varit sjuk länge, så det kom inte som en chock. Men sorgen och saknaden är ju lika stor för det. Det var några vaknätter också, och jag blev väldigt rädd för att ramla ner i en depression igen. Men jag tog hand om mig själv den här gången. Jag gick på sparlåga och jobbade bara så mycket som jag kände att jag orkade. Den största känslan är ändå glädjen över att jag och pappa fick den där sista tiden tillsammans, och att han hann se att jag blev frisk igen.

Nu är det nio månader sedan Cissi började jobba igen. Hon känner sig starkare hela tiden, men det är en ständigt pågående process.

– Jag kan känna sorg över att jag är bräckligare nu än förut. Jag kommer nog aldrig att känna mig sådär gränslöst stark igen, det är som att jag har blivit allergisk mot stress. Å andra sidan skulle jag aldrig vilja ha tillbaka den jag var tidigare heller, för jag var inte särskilt snäll mot mig själv.

Läs mer: Testa dig själv – är du en prestationsprinsessa?

AV: Anna Carsall
FOTO: Lasse Nyman

LÄS MER:

Testa dig själv: Är du en högkänslig HSP-person?

Starka känslor och mycket tankar utmärker den högkänsliga personen.

Misstänker du att du är en ”highly sensitive person”? Gör det här testet och få en siffra på hur känslig du är!
Läs mer: Är du en högkänslig HSP-person?

 

10 sätt att hålla ditt hjärta friskt

Bönor är bra mat för hjärtat!

Stärk ditt hjärta och lev längre! Här är 10 smarta vanor som ger dig en bättre hjärthälsa.
Läs mer: 10 sätt att hålla ditt hjärta friskt

Dela
Tweeta
Maila
Annons

Annons
Nytt från MåBra Mamma

Laddar nästa sida…