Brittas bror dog: "Sorgen har påverkat mig hela livet"

23 sep, 2017 
AvMinna Wallén-Widung
Under hela sin barndom upplevde Britta Hermansson, 55, att det fanns en stor sorg i barndomshemmet. Först i vuxen ålder förstod hon varför – bara tio månader innan hon föddes hade hennes storebror Sven dött. Händelsen har präglat hela hennes liv och nu har hon skrivit en bok om det som hände.
Annons

”Den tysta sorgen är en rygg. Diskbänk och bortvändhet. Det är svårt att ställa frågor till en böjd rygg, spända uppskjutna axlar och ett frenetiskt spolande och svabbande med diskborste och porslin. Jag har inte tillräckligt med mod för att avbryta och skapa kontakt. Allt är för ovisst. Men det är helt säkert att en sorg som är påtagligare än all världens disk finns i rummet. Den går att ta på, ändå är den helt tyst och omöjlig att slå hål på. Åtminstone för ett barn”.

Så börjar Britta Hermanssons nya bok “De vi ville bli”, som handlar om en stor, outtalad sorg som fanns i hennes barndomshem under hela uppväxten.

– Väldigt tidigt upplevde jag denna stora sorg som var oadresserad, och under många år oidentifierbar. Jag förstod inte varför och det var väldigt svårt att hantera, säger hon.

”Skaffa nytt och gå vidare”

I barndomshemmet i Nås i Dalarna, fanns ett svartvitt fotografi på väggen ovanför telefonbordet. Det hade hängt där så länge Britta kunde minnas, men det tog flera år innan hon på allvar lade märke till det. Fotografiet föreställer en pojke i tvåårsåldern, påbyltad i vinterkläder.

Annons

Pojken på fotot heter Sven och är Brittas äldre bror, men hon har aldrig träffat honom. Sven drunknade i ett dike strax innan sin treårsdag.

Tio månader senare föddes Britta.

– I början av 1960-talet var rådet att genast skaffa ett nytt barn och gå vidare. Men jag är ju buren i en väldigt stor sorg och det har påverkat mig hela livet, säger hon.

Trots att hela familjens sorg var så påtaglig talades det inte om Svens död. Det var bortvända ryggar och stumma ansikten.

Familjens trauma påverkade Brittas hela tillvaro.

– Jag hade känslor av utanförskap och övergivenhet. Jag funderade mycket över vem jag var och var jag hörde hemma. I tonåren blev det ännu tydligare och jag började tänka att jag kanske aldrig borde ha funnits till, säger Britta.

Kände sig övergiven

Eftersom ingen pratade om Sven och det som hade hänt, växte sig Brittas sorg och ångest allt större i tysthet. Hon försökte på något sätt ersätta den bror hon aldrig hade mött, och började tidigt ana att hon fanns till i stället för honom. Att försöka leva upp till någon man aldrig träffat, var tungt för Britta.

Annons

I tonåren försökte hon döva smärtan med alkohol och fester.

– Jag framstod nog som en glad skit, jag hängde alltid med på allting och var en riktig partybrud. Men inom mig var det en avgrund. Jag gick omkring med en stor känsla av meningslöshet genom tonåren.

Trots att sorgen var ständigt närvarande, har Britta också många ljusa minnen från sin barndom. Från bilsemestrarna till exempel, då pappan packade den gamla Saaben full, placerade alla barnen i baksätet och körde mot Norrland.

– Jag har en varm bild av att mina föräldrar gjorde så gott de kunde samtidigt som de bar på denna stora sorg, säger Britta.

Blev kristen

När Britta var 19 år gammal kom den kristna tron in i hennes liv och för första gången kände hon att hon hade hittat ett sammanhang där hon passade in.

– Jag kände mig sedd och jag blev chockad över den kärlek och värme som fanns där.

Britta har sedan dess valt den kristna vägen fullt ut och är sedan 1990-talet pastor inom Equmeniakyrkan, som är en sammanslagning av Missionskyrkan, Baptistsamfundet och Metodistkyrkan. Men trots att hon stannat kvar i kyrkans värld, gick den första känslan av frälsning över efter ett tag.

Annons

– Då kom övergivenheten ikapp mig och blev ännu starkare. Jag blev vilsen igen och då tänkte jag att nu är det dags att ta itu med det här.

”Lämnat den sorg som inte var min”

Sagt och gjort. För ungefär tio år sedan bestämde sig Britta för att en gång för alla konfrontera sitt förflutna. Hon säger att det var som om hon nästan fysiskt tog fram barnet inom sig, satte det i sitt knä och började reda ut vad det behövde för att komma till ro.

– Det var enormt jobbigt, jag trodde faktiskt att jag skulle dö och att jag aldrig skulle ta mig igenom det. Men sakta, sakta lyckades jag genom att jag satte namn på det som var svårt, grät ut sorgen och pratade om det.

Det har tagit lång tid för Britta att lösgöra sig från känslan av att vara en ständig ersättare, och förstå att hon är uppskattad och älskad för sin egen person. Men nu upplever hon att hon har lyckats.

– Jag har lämnat den sorg som inte var min, utan mina föräldrars, bakom mig.

Annons

Reste till Jerusalem

Britta hann aldrig prata med sina föräldrar om Sven och hans död innan de gick bort. Några få gånger kom ämnet på tal, men det blev aldrig något långt samtal.

– Jag tror att det blev för smärtsamt att prata om, någon annan förklaring har jag inte. Kanske ville de inte lägga skuld på någon, så de kapslade in det i stället. Det är mycket i det här som jag aldrig får svar på.

Som ett steg i kampen för att bearbeta sina känslor, bestämde sig Britta för att skriva en bok. I ”De vi ville bli” väver hon in sig egen historia med en annan som ligger henne varmt om hjärtat, nämligen den om de så kallade Jerusalemfararna. 1896 sålde de allt de ägde och lämnade lilla Nås för att bosätta sig i Jerusalem och invänta Jesus återkomst.

Jerusalemfararnas historia har alltid betytt mycket för Britta, ända sedan barnsben. Sommartid iscensätts historien i ett skådespel hemma i Nås och Britta missade som barn inte en enda föreställning.

Annons

– Jag har sett den tysta sorgen som fanns också hos dem. De som inte kunde säga eller skriva något om hur livet i Jerusalem egentligen blev, för de hade ju offrat allt för att resa i väg. Men vissa av dem hittade nya vägar, och visar att det går att försonas med det som varit. Det är en fin berättelse som är väldigt stor för mig, säger Britta som menar att detta är den svåraste bok hon skrivit.

– Men jag är inget offer, jag har ett liv som är värt att leva. Och det hoppet vill jag väcka också hos andra, säger hon.

Artikeln publicerades först på Året Runt.

 

Annons