Jag blir sååå irriterad på folk!

Namn: Sara Lindegren
Ålder: 36 år
Familj: Sambo Mattias
Yrke: Marknadsansvarig på Bokförlaget Forum
Bor i: Norrviken utanför Stockholm

Sara Lindegren hittar du inte under någon korkek. Hon har högt tempo och höga krav – både på sig själv och på andra.
Eftersom Sara är högpresterande har hon dåligt tålamod med människor som inte gör sitt bästa. Irritationen växer sig ibland så stark att den stör henne i vardagen. Men det går att stoppa de negativa tankarna.
– Stanna upp och påminn dig om någonting som du är tacksam över. Önska sedan personen du stör dig på en bra dag och ett lyckligt liv, säger Mia Törnblom.

Vecka 1:

”Hur svårt kan det vara?”
När jag kommer till Mias kurs är det med andan i halsen. Att strosa lugnt eller sitta ner och lukta på blommorna under en korkek är ingenting för mig. Jag har alltid hållt ett högt tempo och att leverera någonting som inte är så bra det kan bli är minst sagt otillfredsställande. Hur andra kan tycka annorlunda är en gåta och kanske är det därför jag är här. Jag har nämligen svårt att acceptera att inte alla människor gör sitt bästa.

När vakten i tunnelbanan sölar och inte kan ge mig besked om rätt station, när försäkringsmäklaren som vill sälja något till mig inte kan svara på de enklaste frågor och när en bekant suckar över ett problem som hon inte har löst (och som jag har lyssnat på i flera års tid) känner jag hur det kryper i mig. Ibland vill jag bara skrika rakt ut ”hur svårt kan det vara?” och jag får behärska mig för att inte göra det.

Vecka 2:

Jag = mina prestationer
Under kursens gång får vi som samlats där berätta varför vi har kommit dit. Alla har problem av varierande grad och jag känner stor respekt för att de kommit hit för att lösa dem. Men när turen kommit till mig vet jag knappt vad jag ska svara. Jag har väl inga problem – egentligen? Det går ju bra för mig. Sedan börjar jag fundera på mitt liv och inser att det kanske är det som är problemet. Det ska och måste gå bra. Annars är jag inte nöjd. Men det ställer ju orimliga krav på mig och mina prestationer. Och därmed också på andra. För om jag kräver så mycket av mig, varför skulle jag då kräva mindre av min omgivning?
Där och då inser jag att jag, trots att jag alltid betraktat mig som en människa med god självkänsla, kanske har förväxlat självkänsla med självförtroende. Jag har lockats att sätta likhetstecken mellan mig och mina prestationer. För att känna mig nöjd har jag hela tiden tvingat mig själv framåt och uppåt. Som kvinna i ledande position har jag tyckt att det har varit nödvändigt. Men det kostar på. Jag blir trött, och då sviktar toleransen med mig själv och andra. För jag är ju aldrig riktigt tillfreds med det jag har uppnått. Jag kan alltid lite till. Och den som driver mig mest är... jag själv.

Vecka 3:

Ibland vinner sköldpaddan
Jag vet nu att jag faktiskt kan tillåta mig att prestera något som inte är det bästa men tillräckligt bra. Jag har till och med rätt att misslyckas, något som jag tidigare aldrig skulle ha vågat säga. Min önskan att prestera är positiv men får inte gå till överdrift, och kan jag vara snällare mot mig själv kan jag också acceptera att andra människor gör fel. En del är harar och en del är sköldpaddor, men ibland vinner sköldpaddan loppet och det ska jag försöka komma ihåg.

Sara Lindegren

Har du också lätt  att bli irriterad?

Här är Mias tips:

o Påminn dig själv om att du inte är ”norm” och döm inte andra efter dina egna förutsättningar – det är orättvist. Tänk i stället på hur det är när du gör någonting som är lite svårare, då behöver du också mer tid och tålamod.
o Har du starkt självförtroende och låg självkänsla kan du bli rädd för att misslyckas eftersom du blandar ihop ditt värde med vad du presterar. Träna upp självkänslan så att du på riktigt känner att du har samma värde vid succé som vid fiasko.
o Kliv ur din självcentrering och acceptera människor som de är. Då blir du mer nöjd med dig själv och förmodligen lite enklare att umgås med.

AV Anki Sydegård 
FOTO Lennart Dannstedt

Publicerad 2008/07