Journalisten Maria Ernestam fick för två år sedan sin debutbok publicerad. Men hennes bästa väninna, som själv närt författardrömmar, kunde inte glädja sig åt Marias framgång – tvärtom. Hon blev en avundsjuk martyr.
Namn: Maria Ernestam.
Ålder: 48 år.
Bor: I Stockholm.
Yrke: Författare
Aktuell: med romanen Kleopatras kam
Familj: Maken Mathias, barnen JanNik, 14, och Sofi, 12 år. Marias avundsjuka kompis raserade deras vänskap. Med sin nybyggda självkänsla kan hon se sin egen del i konflikten och gå vidare.
På Mia Törnbloms kurs får Maria hjälp att se sin egen del i konflikten och lära sig att säga ifrån innan det är för sent.
– Var rak mot dina vänner, även om de mår dåligt. Om du tiger för att du tycker synd om dem blir relationen tillslut oärlig, säger Mia.
Marias kursdagbok
Vecka 1:
Min väninna skällde ut mig
Sitter på en färgglad kudde och tittar förstulet på de andra som liksom jag har tagit plats i ringen. Varför de har valt att gå på Mias kurs i självkänsla vet jag inte. Själv är jag här för att fundera på det som kallas vänskap.
Att bli författare är för många en dröm och mellan drömmar och avundsjuka är steget inte långt. Visst blev många glada när jag började skriva böcker, men det fanns också de som sa saker i stil med att ”det ges ju ut så mycket böcker nu för tiden”. Eller som en av mina bästa väninnor, amerikanska, påpekade: ”Det är så mycket enklare i Sverige.”
Just denna väninna, vi kan kalla henne Liza, har jag känt i sjutton år. Vi var journalistkolleger, men medan hon närde drömmen om att bli författare utan att något hände blev jag antagen. För varje bok jag skrev försämrades vår kontakt. Till sist bröt den ihop. Hon skällde ut mig och avslutade med att jag ”inte hade offrat någonting för att nå mina framgångar”. Det gjorde ont, och som i alla diskussioner med Liza började jag ifrågasätta vad jag gjort för fel. Jag. Inte hon.
Vecka 2
Jag tillät ett destruktivt beteende
Under kursens gång får vi deltagare ständigt just ifrågasätta våra åsikter och vårt agerande. Riktigt smärtsamt blir det när vi ska analysera vad vi själva har för del när det blir fel. Där och då inser jag att jag har varit oärlig. Ser jag tillbaka på min vänskapsrelation med Liza (och en del andra bekanta) märker jag att jag inte har tyckt mig ha rätten att säga ifrån. Jag har förstått att dumma kommentarer har bottnat i missnöje och velat vara snäll, men därmed har jag tillåtit ett beteende som har varit destruktivt. Jag har funnit mig i att sitta och lyssna och accepterat att det var min roll i förhållandet, i stället för att bryta i tid.
Jag vet nu att jag måste vara ärlig. Att vänskap och kärlek bygger på ömsesidig respekt och att ömsesidig betyder att också jag måste säga ifrån när det behövs. Kan någon nära mig inte acceptera det får jag leva med att den relationen bryts. Jag får inte vara bitter utan önska personen i fråga ett rikt liv.
Vecka 3
Nu är jag bättre rustad för svek
För några dagar sedan gratulerade jag Liza på hennes födelsedag och önskade henne just detta. Ett lyckligt liv. Jag fick inget svar, inte heller till min egen födelsedag några dagar senare. Sticker det? Ja, lite. Men på ett annat sätt än tidigare. Jag förstår vad det här beror på och jag är bättre rustad att bemöta ett liknande beteende i framtiden.
Här är Mias tips:
- Var personlig, men inte privat. Dela inte med dig av sådant du inte vill sprida vidare. Då slipper du bli besviken.
- Träna upp självkänslan. Då blir du en bättre vän, som kan inspireras när andra lyckas och som vågar säga ifrån när någon sviker.
- Ta en timeout – det är bättre att bryta med en vän än att bli sårad om och om igen.
- Tillåt dig att sörja när vänskapsrelationen tar slut. Låt inte ilskan och besvikelsen stå i vägen. Det kan vara lika sorgligt när det tar slut med en vän som när en kärleksrelation är över.
Av Maria Ernestam. Foto: Lennart Dannstedt
Publicerad 2008/02