När du vet hur din dåliga självkänsla ser ut och låter. Då är det dags att göra något åt det. Följ psykologen Marta Cullberg Westons råd!
Man bär sina olika åldrar inom sig genom hela livet. Längst där inne kan det finnas ett sorgset, övergivet eller skamfyllt litet barn som känner sig värdelöst.
– Den som levt i en parrelation känner säkert igen att man efter en tid börjar anklaga varandra för att vara barnslig. Det stämmer, säger Marta Cullberg Weston, för när det inre barnet blottas beter sig ingen människa särskilt vuxet.
Rena småsaker kan utlösa de så kallade självfällorna. En snäsig kommentar, att någon kommer för sent till ett möte. Händelserna fungerar som en metkrok som går ner i djupet och hämtar upp gamla minnen.
När man arbetar med sin självkänsla kan man göra det i tre steg. Man börjar med att undersöka vem den inre rösten tillhör:
1. Vem kritiserar?
Sanningen är att var och en måste ta hand om sitt eget känslomässiga bagage. Bara du kan reparera din självkänsla. Men först måste man förstå hur de falska, nedvärderande självbilderna uppstod, säger Marta Cullberg Weston:
– Börja med att lyssna till dialogen du för med dig själv. Vem tillhör den kritiska rösten? Är det din mamma som ställer orimliga krav?
– Insikten att det är någon annans krav, och inte alls ens egna, är viktig. Genast kan man se med lite sunt överseende på sig själv: ”Jag har gjort så gott jag har kunnat. Det får räcka!”
– När du identifierat din inre kritiker ska du slänga ut honom eller henne. Försök ersätta de negativa tankarna om dig själv med positiva.
Läkningen förutsätter att man arbetar med inre bilder, alltså minnena av hur man hade det som barn, anser Marta Cullberg Weston. Men en djupdykning i det förflutna behöver inte betyda många år i en terapisoffa. Marta Cullberg Westons metod omfattar ibland bara 12–15 behandlingstillfällen.
2. Möt barnet inom dig!
Ett gammalt foto på sig själv som liten gör det lättare att minnas olika situationer man upplevde, identifiera sig med den där lilla ungen, minnas vad hon kände.
– Ta reda på vad det lilla barnet hade behövt just då! En förklaring, stöd, hjälp eller ett ”förlåt”? Du kan nu som vuxen ge barnet det som saknades den gången.
Genom de inre bilderna i symboldramaterapi upplever man på nytt barndomens platser, ljud, ljus och dofter. Man kan också ”ändra” på historien, delvis sudda ut det som blev fel och börja på ny kula. Man kan pröva att återvända på egen hand. Men för att kunna reparera på djupet behövs terapeutens stöd.
3. Programmera om dig!
Marta Cullberg Weston menar att de omskapade scenerna, när man har hjälpt det lilla barnet och ställt saker till rätta, uppfattas av hjärnan som verkliga händelser och minnen. En omprogrammering sker, man får ett vuxet sätt att bedöma barndomshändelser och trauman. Successivt kan självkänslan repareras.
– Man trösta också det barn man en gång var, till exempel då det utsattes för kränkande behandling, och lära det sätta gränser. Då går man som vuxen in i berättelsen och säger ifrån: ”Nej, så där gör man inte!” Det är en början till självrespekt.
– Att bara förstå det inre barnets utsatthet, feltolkning och inbyggda skador på självkänslan rent intellektuellt hjälper inte. Känslomässiga problem måste lösas på det känslomässiga området, anser Marta Cullberg Weston.
Av: Yvonne Nenander
LÄS MER OM PSYKOLOGI!